Jo då jag lever. Jag frodas till och med, i alla fall i sinnet. Lovar att börja skriva lite mer regelbundet. Det lovar jag iofs alltid, så ta det med en nypa salt.
De här sitter numera på Inttus och mina långfingrar. Fredagen den 13e slog vi till, och jag har nog aldrig varit så lycklig som jag är nu.
Usch vad jag bloggar oregelbundet. Men det händer inte så mycket i min lilla bubbla för tillfället så det blir bara en massa tråk att skriva om. Eller ja, jag tycker ju inte att det är tråk, jag älskar mitt liv, men det vore nog rätt tråkigt att läsa om.
Vi lallar runt här hemma hela familjen mest och bara är. Med undantag av när Maja är trött och beter sig som en emofjortis med svår pms. Och med undantag av Leos utbrott av treårstrots. Rasmus är lika harmonisk som alltid, och enligt Maja så är jag och I kära. Hon har så rätt så. Jag är så där härligt kär som man var i högstadiet, bara att nu går det inte över på en vecka som det gjorde då. Trots våran historia på 17 år bakåt, så är det ändå som en helt ny bekantskap på ett sätt.
Och för några dagar sen fick jag en tidig födelsedagspresent, ett nytt databord. Precis ett sånt som jag har velat ha, men inte haft råd med. Har varit avundsjuk på syrran i en evighet för hennes stora fina, och nu har jag också ett. Enda problemet är att på mitt gamla bord hade jag en massa hyllor, det har jag inte nu. Så för tillfället är det som fanns på databordet utspritt lite här och där. Ska försöka hitta billiga hyllor att skruva upp.
Ni ser, det händer inget spännande alls i mitt liv för tillfället, och det är så underbart.
Jo då, klart jag gick dit och ringde på. Här kör vi på utan att tänka efter. Och självklart öppnade han dörren, nyvaken. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag var så lättad över att inget hade hänt, och samtidigt så arg över att jag gått och oroat mig hela morgonen medans han legat och sovit sött. Så jag skällde ut honom, givetvis. Och han sa inte ett ord tillbaka. Det är nog första gången det händer.
Han hade vaknat mitt i natten och inte kunnat somna om, som så många gånger tidigare. Och i vanliga fall brukar han gå ut och gå någon timma för att inte rumla runt här hemma allt för mycket och väcka oss. Men den här gången hade han gått hem, och somnat. Och jag förstår honom. Jag är inte sur för att han gick hem. Det jag blev förbannad på var att han inte kunde ha skrivit ens en liten lapp, eller skickat ett sms. Och anledningen till att det inte gick att få tag på honom var att hans mobil stängt av sig, vilket inte det heller är första gången. Så han blev förbannad, men inte på mig, och kastade telefonen i väggen så hela huset skakade. Som tur är så har han en reservmobil. Men känner jag honom rätt tar det inte lång tid innan han har en ny mobil igen. Tror han har haft fyra stycken under tiden sen vi fick kontakt igen.
Så slutet gott, allting gott. Eller nåt.
Ok, nu har den logiska delen försvunnit helt. I sover ALDRIG så här länge och jag är i totalt panikläge nu. Jag försöker verka lugn och skrattar och busar med småtrollen, men på insidan är det totalt kaos och jag tittar på mobilen hela tiden för att se om det kommit någon leveransrapport på smsen jag skickade, vilket betyder att hans mobil är igång igen.
Men det kommer ingen leveransrapport. Och trots att jag vet att mobilen inte är på så försöker jag ringa, men möts bara av comviqs mobilsvar. Så fort Rasmus stigit upp så får han kolla småtrollen så tar jag och går de få hundra meter som är hem till I och ringer på.
Halv sex vaknade Leo och tyckte det var morgon. Jag hade alla planer på att somna om, tills jag upptäckte att I faktiskt inte var kvar här. Då kunde jag inte somna om och gick upp. Skickade ett sms till I och fick ingen leveransrapport. Försökte ringa och upptäckte att hans mobil inte var på.
Den logiska delen av mig säger att han hade problem med att sova och gick hem för att bada, istället för att störa oss när vi sover och bada här. Och troligtvis har hans batteri till mobilen dött vilket händer allt för ofta, och sen har han somnat i soffan framför tvn som han alltid gör.
Den känslomässiga delen av mig går in i fullt katastrofläge och tänker sig att han gick här ifrån, stängde av mobilen och gick och hittade på dumheter.
Jag kan garantera att det är det logiska alternativet som är rätt. Men han kunde fan ha lämnat en lapp eller nåt! Det kommer inte vara kul att vara I när han kommer tillbaka kan jag upplysa om.
För inte så länge sen så köpte jag mig en till hårddisk på 500 gig. Kan väl vara en månad sen eller så. Men idag började det att poppa upp konstiga felmeddelanden. Gick in i utforskaren och klickade på hårddisken. Men den visade inte att det fanns någonting öht där. Däremot så fanns det över 400gig använt om man gick in på egenskaper. Min första tanke var: Virus!! Gjorde en virussökning som inte hittade något. Tills jag såg att den inte ens sökt igenom hårddisken. Avmarkerade alla diskar och markerade sen enbart G. Då sa virusprogrammet åt mig att jag skulle markera en disk den skulle söka igenom.
I vild panik ringde jag världens bästa Kalle och bad snällt (beordrade hotfullt) honom att komma hit efter jobbet och kolla runt lite. Sen stängde jag av datorn och gick och la mig och försökte sova middag, vilket inte funkade.
Sen kom I över precis när jag var på väg att somna så då sket jag i det och gick upp. Han fixade kaffe och jag startade datorn. Men se då finns min disk där med allt innehåll synligt. Men den går fortfarande inte att söka igenom med virusprogrammet. Och nu vågar jag inte kolla disken i utforskaren igen för jag är rädd att den ska vara blank. Så jag leker struts och stoppar huvudet i sanden. Syns inte, finns inte. Oj oj vad Kalle kommer att få jobba när han kommer hit.
Jag hade glömt hur jobbigt det är att vara tillsammans med en missbrukare. Och ja, en gång missbrukare alltid missbrukare. Man är inte f.d. Frågan är om man är aktiv missbrukare eller inte, vilket han nu inte är. Ville bara reda ut att han inte tar några droger, då hade jag aldrig blivit tillsammans med honom, och det är det som har hindrat oss i alla 17 år från att inleda något. Så, då har vi utrett det.
Men jobbigt är det. Jag vet att han är ärlig mot mig, och att han skulle berätta om han skulle ta/har tagit nåt. Men att hela tiden gå och undra, fundera på om/när det kommer att hända. Fundera på hur jag skulle reagera osv. Det är jobbigt. Och det är svårt att inte låta det förstöra det vi faktiskt har. Att stänga inne de tankarna som bara vill ut hela tiden.
Som idag till exempel. Jag vet att han sagt upp kontakten med alla de kompisarna från förr, och att han för sin skull inte vill ha någon kontakt med dem. Idag berättade han att en av hans gamla kompisar nu kommit ut, och att de eventuellt skulle träffas i helgen. Genast börjar min hjärna spinna loss och fundera ut det värsta scenariot. Samtidigt ska jag visa hur glad jag är för hans skull som ska få träffa en kompis han inte träffat på länge. Och ja, jag är glad för hans skull, men jag är orolig också. Jag litar på honom och jag vet att han är ärlig. Han berättade förra gången att han hade ett planerat återfall och troligtvis inte skulle komma över den helgen. Som tur är så valde han att avstå och tillbringa helgen med oss istället. Så jag har inga problem med tilliten. Men som sagt, en gång missbrukare alltid missbrukare.
Yes. Härliga vardag och rutiner igen. Det är totalt omöjligt att hitta minsta lilla tid till att sätta sig i lugn och ro vid datorn de helger trollen är här. Men idag är det måndag, småtrollen har varit på dagis och stortrollet har varit i skolan. Och jag har inte gjort minsta lilla nytta idag. Jag lämnade trollen på dagis halv tio, gick och handlade och gick hem och la mig och sov tills det var dags att gå och hämta dem igen. Och jag som egentligen hade massor att göra hemma.
Men jag har ju lovat mig själv att faktiskt börja lyssna på kroppen, och den skrek efter sömn efter att ha sovit illa hela helgen. Så det var bara att sätta larmet och bädda ner sig med en bra bok. Tog inte mer än en kvart innan jag sov. Och som vanligt när jag sover middag så ringer Jessica, och som vanligt när hon ringer när jag sover så svarade jag inte. Två sekunder senare fick jag ett sms om att hon antog att jag sov middag hehe.
Fick även mms från I om att han nu minsann var utanför provtagningen. Bäst för honom det. Och bäst för honom att alla prover är negativa så att han kan få sin medicin istället för att bli skickad på behandling först. Nu vet jag ju iofs att han är ren, eftersom han är här i stort sett dygnet runt, men ändå. Finns bara en grej han kan testa negativt på och det är Subutex, men det har jag inget emot att han tar då han ligger långt under doseringen för vad läkaren skriver ut. Hellre låga doser av det än att han börjar igen. Ser det inte som värre än att jag äter Citodon som läkaren inte skrivit ut åt mig utan som jag fått av exet. Och nu kommer minst hälften av mina läsare att idiotförklara mig. Men läs först på om heroinmissbruk och sen om Subutexbehandling så ska ni se att det är inte så farligt ändå.
Och nu har min blogg blivit så fruktansvärt tråkig, jag vet det själv. Men jag mår ju så bra nu så det finns inte så mycket att skriva om. Jag lallar runt i min lilla bubbla och lever svenssonliv med barn och pojkvän. Mer spännande än så blir det inte. Jag skriver som bäst när jag mår dåligt och måste ventilera.
Det roliga är att trots att jag mår så bra så är jag sjukskriven fram tills den 20e. Det kanske är mycket tack vare det jag mår så bra. Praktiken blev för mycket för fort. Du kan inte gå från att ha varit heltidssjukskriven i fem år till att jobba fulla skift fem dagar i veckan minst, att bara bli behandlad för en diagnos av tre för att man står i kö för behandling för de andra två, samtidigt som man ska hinna med att ge full uppmärksamhet åt tre barn. Jag kan i alla fall inte det. Jag blev trött, sur och gnällig och kände till slut att det inte gick. Från att ha vaknat och varit glad över att gå till praktiken till att inte kunna sova kvällen innan och ha ångest och hitta på en ursäkt för att gå hem tidigare. Så jag pratade med min handläggare på Tunaprojektet och sen ringde jag läkaren om ett sjukintyg i fyra veckor. Sen börjar vi om från början på ett nytt ställe med en timma om dagen två dagar i veckan och ökar på sakta men säkert, i stället för att öka i raketfart som vi gjorde förra gången.
Så nu kan jag gå hemma och pyssla och dona som jag själv vill. Jag har tid och ork för både hem, barn och pojkvän och slipper gå med ständig ångest och dåligt samvete för att jag inte ens hinner med en tredjedel av vad jag borde. Nu kan jag ha mina rutiner som får mig att må så bra fram tills jag kommer in på mina behandlingar. Nu vet jag redan när jag vaknar hur min dag kommer att se ut. Den enda som kan skilja sig åt är när I kommer tillbaka. Han åker alltid hem på morgonen för att duscha och få lite lugn och ro.
Där är vi så otroligt lika. Vi behöver båda våran egen tid, vilket är perfekt. För ingen blir sur på den andre när vi behöver egentid. Det är därför vi klarar av att tillbringa så mycket tid med varandra som vi ändå gör, för att vi får våra timmar för oss själva varje dag. Annars hade det aldrig funkat. Därför är det så skönt att ingen av oss nånsin vill bli sambos. Vi har båda varit det med andra och insett att det är inget för oss. Vi behöver vårat eget ställe där vi kan dra oss undan och få vara.
Och på tal om det ska jag hoppa bort till soffan för lite mys nu, nu har jag haft tillräckligt med egentid för idag.
Jaha ja. Eftersom folk tjatar, jag nämner inga namn (syster och bror) så är det väl lika bra att man återuppstår och tar tag i bloggandet igen. Det har ju hänt massor sen sist, så det får bli en kort summering så lovar jag att försöka bättra mig och skriva lite oftare.
Till att börja med så har vi varit på kollo i år igen. Och i år var Rasmus med också. Det var bus, sova middag och slappa i fem dagar. Ungarna och jag stortrivdes, som vi alltid gör där. Vi var inne i Trosa och hade en snabb shoppingrunda. Ungarna fick godis och jag fick cigg så var alla nöjda och glada.
Innan jag har fått i mig två koppar starkt kaffe är jag inte människa, och mina barn undviker helst att prata med mig innan. Nu har dock mina barn upptäckt två enkla steg för att få mig att vakna till liv väldigt fort.
Jag orkade inte sitta uppe och följa med i valvakan, så gissa min glädje när jag nu på morgonen vaknar upp och läser det här. Fy fan vad skönt.
Idag är det en riktig skitdag i största allmänhet. Sitter jag still så svettas jag, men så fort jag rör på mig så fryser jag. Och så är det söndag, och det är allmänt känt att jag varje söndag utan trollen blir emo. Och ciggen är snart slut så jag måste ge mig ut fastän jag inte vill.
Och idag är den enda hellediga dagen jag har innan trollen kommer hem på fredag och det är massor som ska fixas. Det ska städas, bäddas rent och tvättas. Och jag har plockat upp Majas sommarkläder från källaren, och vips så blev det två extra maskiner med tvätt. Och det enda jag vill är att ligga i soffan under mysfilten och titta på film hela dagen.
Jag har varit vaken sen tio och det enda jag hunnit med är att vika undan lite tvätt, rensat kattlådan och tvättat Leos nya shorts jag köpte i veckan. Vilket innebär att jag har i stort sett allt kvar att göra och noll lust till att göra det. Hittar på ursäkter hela tiden till att göra något annat. Som att bättra på nagellacket, som jag fixade igår och egentligen inte behöver bättras på, läsa bloggar, flumma runt på facebook. Och hela tiden blir jag bara mer och mer stressad över allt som är kvar att göra. Men i stället för att göra det så fortsätter jag att göra ingenting. Nej, nu ska jag fixa lite mackor, sen måste jag faktiskt sätta igång på allvar.
Det här är inte kul. Dag 8 på förkylningen from hell. Plus att varje gång jag är förkyld så får jag bihåleinflamation. Mellan tisdag och torsdag kändes det ändå helt ok. "Lite" snorig och hostig men inte värre än så. Igår på praktiken började jag känna mig lite tung i huvudet, men trodde att det berodde på att Maja hade vaknat flera gånger varje natt på grund av hosta och jag därför inte fått sova ens i närheten av så mycket sömn jag behöver.
När jag vaknade i morse visste jag att det inte berodde på trötthet. Jag hade sovit tio timmar, och bara att ta sig upp ur sängen kändes som en omöjlighet. Bihålorna är så svullna att tittar jag neråt så ser jag dem, halsen är så uppsvullen att det ser ut som jag svalt en fotboll, och av någon konstig anledning så gör halsen så ont att det går ut i nacken. Och jag som har praktik ikväll också. Oh joy.
Igår ringde jag jobbet och sjukanmälde mig för feber, förkyld, ont i halsen och hosta. I morse vaknade jag med feber, förkyld, ont i halsen och hosta.
Nu är jag så glad att jag sitter och torkar tårarna. Tårar av glädje. Mamma ringde precis från jobbet och sa att jag får låna 1000kr av henne så att jag kan storhandla idag och inte behöver ha ångest. Fattar ni vilken underbar mamma jag har. Hon ringer och erbjuder mig att låna pengar utan att jag ens behöver fråga henne för hon vet hur upprörd jag har varit.
Jag borde ha vetat bättre än att sitta och skriva om hur bra jag mår och hur bra allt jag flyter på för tillfället. Då kommer karma alltid och ger en en riktig örfil bara för att få en att vakna till.
Båda cheferna borta från jobbet igår. Den ena har semester, så den andra har jobbat tio dagar i streck och vill ha lite ledigt. Who can blame him? Mellanbrodern rycker in som chef. Mellanbrodern surfar och pratar i telefon hela dagen och låter mig slita som ett djur, hann inte gå på toaletten på fyra timmar. Jag är sjukanmäld idag.
Idag skulle jag och mamsen ha åkt och storhandlat, då bostadsbidraget kom igår. Eller skulle ha kommit rättare sagt. För när jag loggar in på mitt konto så sitter det inget bostadsbidrag där. Lilith får panik och börjar storgråta. Jag har ju uppgett till försörjningsstöd att jag ska få bostadsbidrag, vilket kommer att göra att jag kommer att få 3100kr för lite. Valet blir då mat eller hyra, och det valet går inte att göra. Så jag ringer mamma i full panik som lugnar mig. Vi veckohandlar idag så allt finns tills trollen kommer hem på fredag. Sen tar jag kontakt med soc och förklarar, så kommer jag att få mina 3100. Inser logiskt sett att mamma har rätt, men har ändå ångest och måste ta en stesolid och lugna mig.
Har inte fått någon hyresavi än, och utan avi kan man inte betala hyran. Ringde min handläggare igår, men hon var åter idag. Ringde idag, hon är åter i morgon. Ber att få bli kopplad till någon annan. Ingen annan finns heller där idag. Ber att få prata med någon chef. För blir inte hyra betald, får jag en påminnelseavgift. Och har jag inte fått avin i tid så att jag kan betala så tänker jag inte betala avgifter för att de slarvar. Får prata med en jättetrevlig tant som fixar och donar.
Ringer min handläggare på försörjningsstöd. Hon är inte anträffbar på sin telefontid, utan har telefontid i morgon. Mailade henne igår för säkerhetsskull, men eftersom människan inte verkar ha fått så bra i Svenska A, ordförståelse, så är det lika bra att ringa också.
Så nu har jag konstaterat att det är inte på grund av Jantelagen vi svenskar inte vill säga hur bra vi är på vissa saker och hur bra det går för oss, det är helt enkelt för att vi är rädda att karma ska komma och sparka oss i arslet. För det händer varje gång.
Ok, nu är det en ny tävling på gång. Om ni klickar här och registerar er, så kan ni också vara med och tävla sen. Och om ni då vinner så kommer ni att vara riktigt snyggt klädda i sommaren. Och även om ni inte vinner så lyckas ni ändå få ihop lite poäng på vägen. Själv är jag i desperat behov av sommarkläder till Leo nu när värmen är här. Så var lite snälla och hjälp mig nu
Jag vet inte vad det är som hänt. Sista tiden har jag mått bra, så där som man ska må egentligen har folk förklarat för mig. Och allt bara flyter på, ingen hinder på vägen, livet börjar bli som det ska vara.
Och så när jag vaknar på morgonen så är den där, klumpen i magen. Första tecknet på att det inte är så bra. Ska gå till kiosken och köpa cigg och går bakvägen via parkeringarna för att inte behöva se folk. Vill inte iväg till praktiken trots att jag trivs jättebra där. Vill ingenting, orkar ingenting. Borde göra det ena och det andra, men gör bara det mest nödvändiga. Solen skiner men jag vill bara gosa ner mig i en för stor myströja och stanna inne. Och jag förstår inte varför, nu när allt går bra. Tur att jag ska bege mig iväg till läkaren om 20 minuter.
I lördags så kom I och hämtade upp mig efter jobbet. Vi skulle åka vespa. Jag har aldrig åkt vespa förut, och I är den sista man ska åka med om man ska åka vespa för första gången. Nu vet jag hur äkta dödsskräck känns, men jag överlevde. Vi åkte och köpte mat sen hem till mig. Änglar och demoner blev filmen, och jag vet inte riktigt vad jag tyckte om den. Den var ok antar jag, men kändes lite seg.
Oturligt nog så hade I feber, så det blev en rätt tidig kväll. Men oj vad bra det kändes att ligga i en soffa med honom igen och titta på film. Det kändes precis som det ska göra.
Så lördagen var underbar, och vi ska göra om det igen så fort jag är barnledig nästa gång och han är frisk, men den här gången blir det i hans lägenhet. Undrar om hans soffa är lika skön som min är?
Det ringde nyss från andra sidan stan. De ville bara be mig att dra ner persiennerna för min finne lyste så rött så de blev bländade. Och det är två dagar kvar till lördag.
Ok, förra tävlingen gick inte så bra. Men ni kan väl hjälpa mig nu? Det gäller att värva flest medlemmar till gratisskor. En sida där man genom att klicka lite här och där kan få ihop presentkort till affärer som Nilson, Din Sko och lite andra ställen. Så var snäll och hjälp mig nu och klicka här.
Idag är det onsdag, vilket innebär att det är bara tre dagar kvar till lördag. Vad är oddsen på att den här bamsefinnen försvinner tills dess? Jag som ALDRIG har finnar. Visst, en liten peppla eller nån liten pormask kan poppa upp, men aldrig tidigare har jag haft ett sånt här monster.
På lördag blir jag upphämtad av I efter jobbet, vi tar med oss film, åker och köper mat och sen hem till mig. Det låter som det perfekta sättet att spendera en lördagskväll på om ni frågar mig.
Åkte ner på stan direkt efter att jag lämnat småtrollen på dagis idag. Var tvungen att hinna till apoteket innan praktiken. Efter jag var färdig där sprang jag på Heidi med lilla, söta Melinda. Vi stod och pratade ett tag, och vem såg jag då om inte I. Hjärtat slog tio gånger så fort som det brukade göra. Jag trodde att han bara skulle heja och sen fortsätta, eftersom jag stod och pratade med Heidi, men han kom fram och började prata med en gång.
Trots att det var så länge sen vi träffades så var det som om det var igår. Vi pratade i en evighet. Jag fick hans nummer, och han var snabb med att förklara att han gärna skulle komma och dricka kaffe nån dag, kolla film någon kväll när jag är barnledig, och gärna hjälpa till om det behövdes skruvas saker osv. Han känner till hur oteknisk jag är. Och jag kände att de känslor jag haft för honom fortfarande finns kvar. Och nu har jag hans nummer i mobilen och det här kan gå hur bra som helst.
Och han såg så fräsch ut. Inte så där sliten och nedgången som han kan göra mellan varven. Tydligen har han lugnat ner sig så till den grad att han sökt till Subutexbehandlingen här i stan två gånger. Dock har han fått nej båda gångerna, eftersom att han inte har några dokumenterade överdoser. Eeeh, vänta nu, är det inte bättre att han får behandling innan han överdoserar? Tydligen inte.
Men han var lika fin som han alltid har varit. Eller ja, nu när han inte lever som han gjorde innan så är han faktiskt ännu finare. Och jag känner mig som en fjortis och har gått och nynnat med till alla kärlekslåtar som spelades på radio på praktiken. So what. Det här känns bra.
Idag så hade äntligen Lilleman kalas vilket är anledningen till att det varit så glest med inlägg. Det har varit en massa saker som ska fixas innan, vilket har gjort att datorn fått stå lite åt sidan.
Kalaset var lyckat. Det var en väldigt glad treåring som kröp till sängs något senare än vanligt, med magen full av tårta och pizza och en massa nya leksaker, bland annat en cykel. Är det kalas så är det, och då får man äta pizza till middag.
Varje vecka har Gratisskor en tävling där man kan vinna poäng. Det gäller att ha flest värvade medlemmar. Så kan ni inte vara snälla och hjälpa mig att ha en liten chans? Klicka här för att registrera dig.
Förra veckan fick jag hem tredje sändningen med godis från gratisgodis. Det är så enkelt att bara gå in en gång om dagen och klicka lite, tar bara någon minut. Så gå med ni också.
Idag fick jag en underbar present bara sådär utan anledning.
Rasmus har ju hemkunskap, och de hade fått lära sig att göra pannkakor. Så igår frågade han om han fick göra pannkakor till lunch idag. Vilken kille. Så medan han fixade pannkakor och utfodrade småtrollen så kunde jag gå in och duscha i lugn och ro och när jag kom ut från duschen hade han plockat undan och torkat av bordet, småtrollen städade undan leksakerna i köket och sen var det lördagsgodis för dem och en kaffe för mig.
Jag har utan tvekan världens bästa barn.
Eftersom min rssläsare krånglar så mycket så tänkte jag testa google reader som alla pratar så gott om. Den verkar funka helt ok. Det enda problemet jag har är att när jag läst ett inlägg så ligger det ändå kvar. Jag vill ju att det ska försvinna när jag läst det. Hur gör man det?
Jag tog skitmedicinen som ska få mig att somna runt klockan åtta. Här sitter jag klarvaken fortfarande. Eller ja, det är ingen skitmedicin om jag får ordinerat rätt dos. Men skitläkaren vägrar ju att gå med på det.
Oj, kom ju på att jag glömt att uppdatera er på läkarfronten. Får ta och göra det så att ni inte tror att det är MIN läkare som är en skitläkare. Min läkare är bäst, men han har varit sjukskriven fram till nu i Maj så jag har fått gå till en annan läkare. Som går tvärt emot vad som står i journalen. Där står det att jag ska äta Apodorm för sömnproblemen tills de slutar att ge effekt. Då ska jag gå över till Flunitrazepam och äta dem tills de slutar att ge effekt. Då ska jag gå tillbaka till Apodorm eftersom kroppen då vant sig av med dem. Inga konstigheter där.
Förutom att på läkarbesöket hos skitläkaren så tog det 40 min av ett timbesök att övertala honom om att få flunitrazepam utskrivet. Trots att det står klart och tydligt i min medicinlista att jag ätit dem innan, och trots att de står i journalen att jag ska äta dem igen när Apodormen förlorat sin effekt, vilket de har gjort. Efter mycket om och men gick han med på att skriva ut den andra sorten. "De är ju narkotikaklassade så jag känner mig inte bekväm med att skriva ut dem åt dig" sa fanskapet medans han samtidigt läste i journalen om mina dokumenterade sömnsvårigheter. Och dokumentationen att min kropp hinner bryta ner de verksamma ämnena för fort innan de hinner tas upp av kroppen och det är därför jag behöver starka medel i höga doser. Men så skickade han äntligen iväg receptet. Wheee tänkte jag, äntligen får jag sova. Tills jag upptäckte att han ordinerat en tablett av den lägsta styrkan. Jag brukar äta två av den högsta styrkan. Och jag kan ju inte ta fler för då tar de slut för fort. Så jag ska boka tid hos min läkare nu när han är tillbaka så att jag kanske får sova som normalt folk.
Det står även i journalen att om Voxra inte fungerade så skulle jag börja äta Concerta. Men det vägrade skitläkaren också att skriva ut. Samma förklaring. "Det är narkotikaklassat preparat så jag känner mig inte bekväm med att skriva ut det åt dig." Men din dumma fan, läs vårdplanen jag och min läkare gjort upp. Jag skiter i om du känner dig bekväm eller inte. Jag vill få leva ett normalt liv med normal sömn och normala vardagar. Min läkare vet vad som är bäst för mig. Vad ger dig rätt att gå emot hans ordinationer när jag har gått till honom i ett år och det här är första gången du träffar mig? Han känner mig, han vet mina diagnoser och mina problem. Vi har provat precis allt. Det är därför de narkotikaklassade preparaten har fått vänta tills nu, för att de är sista utvägen. Du är en vikarie. Det är din uppgift att fortsätta min ordinare läkares ordinationer tills han kommer tillbaka.
Men nu är det äntligen Maj, så nu kan jag boka tid hos min läkare igen så kanske vi kan få någon ordning på torpet här.
Idag upptäckte jag något kul. Innan Ben Afflect, eller hur han nu stavas, blev stor kändis så var han med i filmer av Danielle Steel. Nu är ju jag en tuff hårding, så jag upptäckte det inte genom att kolla på en sån film. Absolut inte.
Jomensåatt... Det är riktigt lätt att börja ett nytt liv när chefen dels har med sig sockerkaka till jobbet, sen skickar med en en chipspåse med en ny smak hem när man ska gå för dagen. Verkligen.
Aj aj Lilith
Ja då gör vi ett nytt försök på det nya livet då. Så här är dagens resultat:
Dagens aj aj Lilith
Vissa saker är skönt med att vara barnledig. Som att medans man väntar på att maten ska bli färdig så kan man trycka i sig en massa sega, goda cheese balls under tiden. Eller att till lunch kan man äta tre stycken kekchoklad.
Det där med det nya livet gick ju inte alls. Det var så mycket annat som kom i vägen. Men nu ska det bli ordning på torpet, ikväll blir första träningspasset. Direkt efter Gossip Girl klockan 19. Det kommer nog att bli väldigt kul för grannarna om inte annat. Jag bor på tredje våningen, och grannarna i huset bredvid har direkt insyn in i mitt vardagsrum. Och nej, jag äger inga persienner. Men snart gör jag det för snälla mamsen har lovat att köpa bambupersinner till vardagsrummet. Inte iofs för att grannarna inte ska se vad jag gör, utan för att det bli så förbaskat varmt när solen ligger på från det den går upp tills det den går ner. Det är faktiskt så varmt att ljusen i taklampan har smält. Men fram tills snälla mamsen fixar det så kommer grannarna ha gratis underhållning tre dagar i veckan här. Hoppas att de uppskattar det.
Vet att det har varit glest med inlägg, men jag har haft fullt upp med att designa den nya bloggen och flytta över inlägg. Snart kommer nya adressen, är bara lite kvar att pilla med.
Så vad har hänt sen sist? Vi kan väl börja med tandläkaren. En snabb undersökning med bara spegeln visar att det är troligtvis visdomstanden som bråkar, med tanke på att jag bitit av en del. Så Citodon utskrivet om gud vad skönt det var. Ibumetin hjälper ju inte så där jättebra.
Efter tandläkaren tog jag en kaffe hos mamma som är sjukskriven pga axeln. Så kan det gå när man har firmafest 
. Vi snackade lite skit och bytte lite tabletter. Hon hade fått diklofenak, eller vad den heter, mot värken. Tyvärr kan hon inte äta dem eftersom hon blir dålig av dem och får i stort sett alla vanliga biverkningar man kan få. Så hon fick citodon av mig och jag fick diklofenak av henne. Gammal hederlig byteshandel.
Efter mamma var det en promenad till praktiken som gällde. Det tog ungefär en halvtimma och jag kan konstatera samma sak åter igen. Jag verkligen avskyr att promenera. Det är bland det mest tråkiga som finns.
Väl framme på praktiken fick jag en underbar nyhet: Jag får fortsätta!! De trivs så bra med mig att de ville ha mig kvar. Gud vad glad jag blev. Jag hade fasat för att börja på Vilsta sporthotell där jag bland annat skulle få hjälpa till i köket.
Eeeh, vänta nu. Är inte arbetsrehabilitering något man ska göra inom de områden man kan tänka sig att jobba inom? Jag kommer aldrig någonsin att p något sätt jobba med kök och matlagning. Aldrig.
Men de goda nyheterna blev flera. När min handläggare på Tunaprojektet var på besök för att se hur det gått under prövotiden så sa han att fortsätter jag som jag gjort så är det stor chans att jag får jobb där efter praktiken.
Sen har det varit en del människor, ingen nämnd och ingen glömd, som gnällt på att man kan väl inte jobba i videobutik? Vad är det för framtid? Men det orkar jag inte bry mig om. Jag jobbar hellre på ett ställe där jag trivs med medelmåttig lön, än ett jobb som är bra betalt där jag vantrivs. Och någon måste ju jobba i videobutik också, hur ska ni annars kunna hyra film, köpa glass och godis och sola?
Maja har helt plötsligt börjat gnägga som en häst efter i stort sett varje mening. Det är väldigt irriterande. Vad som är ännu mer irriterande är att hon gör det omedvetet så det hjälper inte så mycket att säga åt henne. Men jag säger åt henne varje gång ändå. För det driver mig till vansinne.
Haha så sitter jag här och skriver om hur allt flyter på och bla bla bla. Klart karma ska komma och trycka upp det i ansiktet på mig. Såg precis att jag fått 3100kr för mycket. Whee tänker en del. Det tänker inte jag, för det betyder att jag får 3100kr mindre nästa månad. Ok det jämnar ut sig i längden, men sånt här stör mig. Nu måste jag flytta över 3100kr från ena kontot till andra så att jag inte råkar handla upp pengarna den här månaden. För då blir det ingen mat nästa månad.
Hur trög får min handläggare vara? Jag upprepade flera gånger att det var underhåll vid växelvis boende som inte kommit igång än. Jag sa det säkert fem gånger för att vara säker på att hon förstod. Ändå tolkar hon det som att jag inte fått något bostadsbidrag. Suck.
I morgon fattas beslutet om min sjukskrivning så på torsdag ska jag ringa försäkringskassan och se hur det blev. Och blev den godkänd så ska jag kolla när första utbetalningsdatum blir. Så kanske jag slipper idiotiska handläggare i framtiden. För med en långtidssjukskrivning så rullar pengarna in på fasta datum, en fast summa för varje dag. Då slipper det bli såna här problem.
Dagen kanske började illa, men den blev rätt bra ändå till slut.
Igår skulle jag deklarera på nätet. Trodde jag ja, det funkade inte alls. Det stod att jag var tvungen att deklarera på en pappersblanket. Problemet är bara att jag inte fått någon blanket. Så jag åkte ner på stan direkt efter att jag lämnat trollen på dagis i morse. Fick vänta i en evighet på min tur. Varför ska folk alltid vara ute i sista minuten? Det är ju min egenhet. När jag väl kom fram löste det sig snabbt. Anledningen till att jag inte fått någon deklaration är för att jag nolltaxerat. Svårare än så var det inte.
Så hade jag någon timma kvar tills det var dags att gå till praktikten. Det kändes rätt onödigt att åka hem, med tanke på att då hade jag bara kommit hem och vänt i dörren och behövt åka igen. Så jag gick in till hemtex för att kanske hitta något litet att handla för presentkortet jag fick när jag fyllde år. Det blev fyra underlägg, en matta och salt- och pepparkar i svart. Iofs så använder vi inte salt och peppar vid matbordet, utan det kryddas enbart med kött och grillkrydda. Så jag ska åka ner i morgon igen och köpa ett sett med vita kar och ha en med kött och grillkrydda i. Det vita bryter av fint mot det svarta.Hittade även en matta till köket, vilket har varit i stort sett omöjligt. Men nu ligger den där, och den unge som spiller på den får bo i källaren.
Kom till praktiken en timma tidigare. Men det fanns inte så mycket annat att göra efter att jag shoppat loss på Hemtex. Dagen flöt på fint, och dagens stora glädje kom en timma innan jag slutat. Jag fick veta att jag får förlängt. De tycker att jag jobbar bra, lär mig fort och tar egna initiativ. Så nu vet jag vad jag ska göra i sommar. Fan vad glad jag blev. Försökte få tag på min handläggare på Tunaprojektet för att berätta och avboka studiebesöket på Vilsta sporthotell på onsdag, men handläggare av alla de slag är omöjliga att få tag på. Får försöka ringa i morgon igen.
f Sen iväg till dagis och hämta hem trollen. Jag studsade fram till busshållsplatsen. Innanför dagisgrinden väntade en liten Leo med stövlarna på fel fot. Visst, det är jättebra att barnen får försöka själva för att lära sig, men personalen får väl ändå hålla koll och rätta till när det blir fel. Fast vad hade jag väntat mig? Jag borde ha lärt mig hur saker och ting funkar där, dvs inte alls.
Sen hem och koppla på autopilot. Duscha barn, starta film, fixa mat, diska, borsta tänder, fixa välling, ner med barn i säng, pussa, krama, säga jag älskar dig och stoppa om. I vanliga fall brukar de somna rätt fort, men nu var det bara några minuter sen jag sist skrek in till dem att de skulle vara tysta och sova. Och ja, här hemma måste man skrika för att det ska höras från vardagsrummet in till deras rum.
Och just fan i helvete. Jag glömde att starta kaffebryggaren när jag fixade vällingen. Nu måste jag vänta på mitt kaffe medans jag tittar på dr phil och läser läxor med Rasmus. Oy vey.
Första dagen på nya livet. Det suger rejält. Jag börjar med att försova mig. Och jo, det har säkert med nya livet att göra. Istället för att glida upp klockan sju som alltid så sover jag till strax innan åtta och vaknar och känner mig stressad innan jag ens kommit ur sängen.
Studsar upp ur sängen och fixar kaffe. Rasmus har varit snäll och gett småtrollen frukost, müsli och mjölk. Maja har underlägg, inte Leo. Det är mjölk och müsli över hela köksbordet. Går till spisen och för att röka morgonciggen under fläkten. Det finns inga morgoncigg, nya livet börjar ju idag.
Om 30 minuter ska vi ut genom dörren och gå till dagis. Leo sitter fortfarande och äter frukost, sen lär det ta sin lilla tid att sanera köket efter honom. Det kändes lite overkill att lägga fram ett underlägg när han redan grisat ner. Jag hatar nya livet.
Konstigt nog så är det så mycket svårare att blogga när man mår bra, allt flyter på och det värsta som kan hända är att nagellacket börjar att flaga efter bara någon dag när det på flaskan står att det ska hålla sju dagar.
Leo är lite tvärt om har jag kommit på. Vanliga ungar kastar i sig lunchen när de vet att det vankas godis efter. Inte Leo inte. Han kan utan problem ta upp till en timma på sig. Vilket gör att det tar evigheter innan jag kan sätta dem framför en film med det kvarvarande lördagsgodiset medans jag röjer i ordning köket.
Därför hann vi bara vara ute en halvtimma idag. En halvtimma full med bus i lekparken på gården bredvid våran. Vi har inte varit där förens igår, men den blev snabbt ungarnas favorit. Fast idag gick största tiden åt till att plocka maskrosor så att jag kunde göra kransar. Och en bunt fick följa med hem också, och pryder nu stolt köksbordet. Det tog dem evigheter att plocka, för varje blomma skulle noggrant undersökas så att den var fin nog för mamma. Och mitt hjärta bultar varmt och starkt varje gång jag tittar ut i köket från datastolen och ser buketten de la ner så mycket möda på.
Och det här var nog utan tvekan det mest tråkiga inlägg jag skrivit någonsin. Jag älskar att må bra, jag älskar känslan av att vakna på morgonen och det känns helt ok, istället för att önska att man aldrig skulle vakna mer. Men det var fan så mycket lättare att skriva när jag mår pest.
Jaja, i morgon börjar nya livet. Slutrökt till att börja med. Behöver bra tips på vad man kan göra när man blir röksugen, för jag blir verkligen hemsk. Sen ska jag ju komma igång med träningen och sluta med allt gott och onyttigt, och istället köra på det som är gott och nyttigt. Jag börjar ångra att jag ens tänkte tanken på att ge mig in på det här.
Sen börjar jag tröttna rejält på att vara singel. Men vart fan träffar man folk? Det enda jag inte provat är nätdejting. Hmmm, kanske borde testa det enbart för att ha något att skriva om. För jag antar att det finns en hel del skumma typer där.
Nu ska jag njuta av att småtrollen sover, jag har en rykande mugg med kaffe här, Gossip Girl börjar precis och sen ska sonen och jag kolla på wwe superstars.
Kalle har gnällt på att min blogg har blivit tråkig. Jag vet, jag skriver inte så värst mycket, och när jag gör det blir det väldigt lite och inte så värst personligt. Jag lovar bot och bättring. Om inte annat får ni följa min väg från blobb till sexbomb. Eller nåt.. Fast idag har jag inte tid att vara djup och personlig. Jag och ungarna ska ut i sandlådan och när de har somnat ska jag äta så mycket onyttigt att en bulimiker skulle bli avundsjuk på hur mycket jag kan vräka i mig. För nu är det ju sista chansen. I morgon börjar det nya livet. Uj uj, vad har jag gett mig in på?
Idag när jag skulle göra mig i ordning för praktiken så upptäckte jag att jag växt ur andra paret byxor på en månad. Hela dagen gick jag runt och kände mig som en knubbsäl.
Och eftersom att jag är tjej så är vikt självklart något som stör mig, oavsett om man väger för mycket eller för lite. Så ikväll satt jag och tyckte synd om mig själv. Sen tyckte jag ännu mera synd om mig själv när jag upptäckte att jag inte ens hade något godis hemma och trösta mig med.
Efter att jag slutat att vara emo och rota runt i köket efter något ätbart så slog jag mig själv hårt i huvudet. Sen när blev det en vana att trösta mig med godis? Jag har aldrig varit så förut. Det är bara att inse, det enda som gäller är träning, äter nyttigt gör jag redan. (Om man bortser från godis, kakor osv.) Och bort med ovan nämnda godis, kakor osv.
Så träningsdagar blir tisdag, torsdag och söndag. Vet inte varför jag valde just de dagarna, det lät bara så bra när jag rabblade ordningen högt för mig själv. Så det var bara att surfa ut på nätet och ladda ner de träningsvideos jag hade liggandes men tog bort för att få mer plats på hårddisken och som jag aldrig hade tränat till. Två olika yogavideos och sen “girls och the playboy mansion workout”. Så har jag täckt upp både styrka, förbränning och smidighet.
Nu ska jag bara komma på hur jag ska kunna låta bli godiset när jag går och handlar. Men vänta nu här, om jag tränar regelbundet så ökar förbränningen, och ökar förbränningen så kan jag äta lite godis då och då. Nu ska jag bara lära mig att äta lite, och inte så jag mår illa. Hade jag inte tyckt att det var så äckligt att spy hade jag utan problem kunnat bli bulimiker, utan att skoja. Jag kan äta så mycket så att magen ser ut att vara i femte månaden (fast nu börjar det vara ett konstant tillstånd) och jag mår så illa att jag utan problem skulle kunna spy utan att ens stoppa fingrarna i halsen. Än så länge är det ren viljestyrka som gör att det inte kommer upp igen.
Så träning och äta nyttigt, låta bli godsakerna, och framför allt, mer vardagsmotion. Istället för att byta buss på stan på väg till praktiken så kan jag faktiskt gå, det kan inte ta mer än en kvart. Är ungarna inte hemma kan man även slänga in en kvällspromenad kanske.
Ja för fan, på tisdag så kör vi så det ryker!
Jag har världens bästa tandläkare, helt klart. Sista året så har en tand börjat göra ont som fan så det har varit smärtstillande dygnet runt. Så till slut tog jag tag i det och ringde. Utan problem skrev han en remiss tills specialisttandvården på sjukhuset, eftersom jag behöver sövas när det är nåt som behövs fixas.
Dock så är det ca 6 månaders väntetid på narkosen, vilket innebär att jag kommer att få fortsätta att gå på smärtstillande, och det är dyrt, flera 100 i månaden vilket jag egentligen inte har råd med. Jag får ju bara ersättning för de mediciner som är på recept.
Så jag ringde min tandläkare för att be om recept. Inte helt förvånande så ville han göra en undersökning för att se vilken sorts medicin som behövs. Jag förklarade att jag får bara ersättning för ett besök, vilket är det på specialisttandvården. Så jag får ett gratis besök hos honom. Och han har lovat att inte peta, bara titta. Jag älskar min tandläkare.
Jag ska inte gnälla över något innan jag har försökt. Att jag aldrig lär mig. Praktiken är faktiskt helt ok. Jag går inte sysslolös, och det finns så mycket att lära. Och det är just det jag kommer att ta till mig, lärandet. För även om jag inte får vara kvar där så har jag ändå lärt mig mycket. Och de märker att jag vill lära mig, jag är den som jobbar hårdast, som alltid själv ser till att ha något att göra. Den andra tjejen som är där gör inget förens de säger till att det behövs göras. Och det i sin tur gör att de ber mig i stället, för att jag visar att jag vill och att jag försöker.
Så nästa gång ska jag inte gnälla förens jag har provat på det. Ska i alla fall försöka att inte göra det.
Om 40 minuter ska jag ge mig iväg till första dagen på praktiken. Fram tills i torsdags såg jag fram emot det. Sen får jag ett samtal på torsdag eftermiddag att de har anställt tre stycken, vilket gör att det kommer inte finnas så mycket för mig att göra, och jag kommer inte att få fortsätta efter prövotiden på två veckor. Man kan ju tycka att de borde ha haft någon aning om det när de sa att det var helt ok att jag skulle vara där.
Så jag fick välja själv om jag ville gå dit eller inte. Fast jag har inte så mycket val, jag måste gå. För om jag inte går, så får jag ingen ersättning för busskortet som jag skaffade samma dag som jag fick veta att jag fått en praktikplats. Och jag har INTE råd att kasta bort 600kr. Så det är bara att se glad ut och ge sig iväg till ett ställe där jag ska sitta av två timmar, och inte kommer att få fortsätta om två veckor.
Nu efter påsken så gör jag som Jesus och återuppstår.Så vad har hänt sen sist då?
Min farfar har dött, och jag har lite blandade känslor inför det. Jag känner nog mer med pappa, farmor, syrran osv än för det som hänt.
Skruttan fyller år på tisdag så det har varit full fart för att ge henne ett dunderkalas. Förra året mådde jag rätt taskigt vid den här tiden så kalaset var hemma hos Kim. Men nu vill jag ta igen det jag inte kunde ge henne då så det har bakats chokladmuffins, muffins med glasyr och nalle puh-figurer på, syltgrottor som jag nog får säga att maja bakat eftersom de blev så misslyckade och sen har jag hittat ett recept på tårta för prinsessor som ska vara till kalaset. Måste bara hitta den där förbannade jordgubbsblandningen som ska vara i, för mitt ICA har det inte. Kim föreslog att jag skulle köra färska jordgubbar. HA! Jag kan inte göra tårta, så den här tårtan där allt finns färdig och det bara är att slaska ihop är min räddning.
Tunaprojektet börjar också lite långsamt starta upp. Den 20e ska jag på studiebesök på en videobutik, så vi får väl se vad som händer där. Just nu är jag beredd att köra igång med i stort sett vad som helst bara jag kommer igång.
Tandläkaren verkar lösa sig till det bästa. Eftersom jag är så otroligt tandläkarrädd så har jag rätt att få bli sövd på sjukhuset inför ingrepp, och betalar då en summa på 200kr, eller om det var 300. Oavsett vad så är det faktiskt en summa som jag har råd med och som går på högkostnadskortet. Så nu återstår det bara att se om min handläggare går med på att betala 400kr för tandläkarbesöket som krävs för att få en remiss till sjukhuset. Vilket hon måste göra enligt hälso-och sjukvårdslagen. Men hon är ju inte känd för att gå med på mer än det absolut mest nödvändiga. Så säger hon nej får jag väl ta det med områdeschefen. Det är inte första gången vi får ta det dit för att få det jag har rätt till.
Så, det var lite om det som har hänt och kommer och hända, och nu är jag tillbaka i bloggvärlden igen. Och tack alla ni som skrivit om att ni hoppas att jag kommer tillbaka snart.
Det är lite mycket i livet som händer just nu som gör att det inte blir så mycket skrivet. En släkting som gått bort, kalas och presenter som ska ordnas, tunaprojektet börjar att komma igång och lite smått och gott. Men jag återkommer snart.
Nåt som har retat mig från början är att Obama hela tiden omnämns som den första svarta presidenten. Han är inte svart!! Han är mulatt!! En vit förälder, en svart. Han är lika mycket svart som vit. Omnämn honom gärna som den första presidenten av blandad härkomst, men fan inte som den första svarta presidenten för det är fel fel fel.
Spänningen stiger här i vardagsrummet. Hittade hans bror på facebook så jag mailade honom och förklarade läget. Eller ja, utelämnade hela grejen med mitt livs stora kärlek och skrev bara att jag varit kompis till I i 15 år men att vi tappat bort varandra och jag gärna skulle vilja ha kontakt med honom igen.
Så vi får väl se hur det går. Nackdelen är att hans bror är totalt störd. Och inte på det där charmiga sättet som jag är. Utan verkligen allvarligt störd, på ett lite halvläskigt sätt. Men hey, alla sätt som kan leda mig till I är bra sätt. Men om det här inte funkar vet jag fan inte vad jag ska göra.
Jo då, det var nog rätt nummer. Förutom att det är ett nummer som inte används längre. Och med tanke på att han är den enda i stan som heter just det namnet som numret stod på, så är jag helt säker på att det var han. Men fanskapet har hunnit byta nummer igen.
Jag tror att jag äntligen har hittat Han med stort H. Tror att jag äntligen lyckats lista ut hur jag får tag på honom. Och jag tror även att jag senast imorgon kommer att veta om det är han eller inte. Det här känns som att vänta på julafton.
Dagens mailkonversation på facebook:
Jag (efter att inte fått svar på nåt på två dagar): I can take a hint, not getting any answer from you here, txtmessages, msn or nothing. I get it and im gone. Bye
Robbi: don’t take no hints girl ……I really don’t know what to tell you i like talking to you and feel for you it’s just so hard knowing your way over there and i would die to meet you some day…..it’s confusing if you know what i mean
Jag (ännu mer frustrerad): But dont tell me one thing one day, and the next day act like you never said anything. You tell me you like to talk to me, but then you almost never do. You say my mails makes you feel good, but most of the time i dont even get an answer. You tell me to text you, but when i do you ignore me. And it hurts everytime. If you want me to stay away just say so and i will. And if you dont want me to stay away you have to act like it. Simple as that, and its up to you. But i cant do this anymore, not knowing from day to day how you are gonna act.
Robbi (försöker rädda med en snygg undanflykt): So Sorry girl i did leave my phone at home today to charge..and i really do like you and enjoy talking with you when i have the free time …but with me working alot right now and the time change it just a little harder ….but i always manage to make things work
Men åh din dumma fan. Det handlar inte om att du inte svarade på smset jag skickade idag. Det handlar om att du totalt ignorerar mig mellan varven för att det är jobbigt för dig att prata med mig när du har känslor för mig och vi bor så långt ifrån varandra. Och jag är trött på att bli ignorerad. Skaffa lite stake och bestäm dig. Antingen pratar du med mig dagligen som du säger att du vill göra. Eller så avbryter du kontakten mellan oss helst.
För jag kan inte göra det. Jag kan inte bryta. Jag har inte den styrkan just nu. Jag kan inte säga ett definitivt hej då. Jag känner för mycket för dig för att göra det, även om det vore för mitt eget bästa.
Jag skiter fullständigt i att du har mycket att göra, det är bara en dålig ursäkt. Har du tid att ta en rökpause på jobbet en gång i timmen så har du tid att då samtidigt svara på sms. Och har du tid att sitta inloggad på facebook i evigheter så har du tid att svara på mail under tiden.
Så kom inte här och säg att du tycker så mycket om mig och att det gör dig så glad att jag hör av mig. Du försöker bara att spela spel, se hur långt du kan få mig att gå. Men guess what, you cant play a player. Game over boy.
Och så var allt som det brukar vara. Vi pratar på hans vilkor. När han vill svara på mail så svarar han, annars inte, trots hans påståenden om att mina mail lyser upp hela hans dag. När han vill svara på sms så svarar han, annars inte, trots hans påståenden hela tiden att han blir sååå glad varje gång han får sms från mig. När han vill svara på msn så svarar han. annars inte, trots hans påståenden att det är så tomt på msn om det inte finns ett meddelande där från mig.
Den här dansen har jag dansat tidigare, och har ingen större lust att ta en svängom igen. Så jag stannar karusellen och kliver av, tackar för mig och går.
Jag blev utmanad av Frida om att skriva tio saker som jag ser fram emot. Det spelar ingen roll om de sakerna ligger nära i tiden eller långt bort. Så nu kör vi.
Alla ni som vill får gärna göra utmaningen och berättade det i kommentarena. Och tack till Frida som faktiskt gjorde att det känns lite bättre när man slutar att fokusera på allt som inte är som det ska vara, och istället får upp ögonen för hur mycket bra som väntar en
Helt från ingenstans så kommer saknaden. Varje låt jag hör får mig att tänka på honom. Det enda jag vill är att bara prata med honom om ingenting. Se honom le. Låta honom berätta om sin dag, planerna inför helgen som kommer att innehålla jobb, sport och öl. Saknar leendet som jag får när han säger snälla saker om mig. Saknar honom, “min” kanadensare.
Jag lägger ner allt med han den där. Jag orkar inte spela spel. Jag har växt ifrån sånt. Kan man inte vara rak och ärlig med vad man vill så kan man försöka spela hur mycket man vill, du förlorar ändå.
For my hot canadian…
I’ve had many times
I can tell you
Times when innocence i’d trade for company
And children saw me crying
I thought i’d had my share of that
But these miss you nights
Are the longest
Midnight diamonds
Stud my heaven
Southward burning
Lie the jewels that eye my place
And the warm winds
That embrace me
Jst as surely kissed your face
Yeah these miss you nights
Are the longest
How i miss you
I’m not likely to tell
I’m a man and cold day light
Buys the pride i’d rather sell
All my secrets
Are wasted affair
You know them well
Thinking of my going
How to cut the thread
And leave it all behind
Looking windward for my compass
I take each day as it arrives
But these miss you nights
Are the longest
Lay down all thought of your surrender
It’s only me who’s killing time
Lay down all dreams and themes once remembered
It’s just the same
This miss you game
Yeah these miss you nights
Are the longest
Igår var en bra dag, med undantag då av att trollen åkte till pappa för en vecka. Hade telefontid med min läkare, som gick oväntat bra. Äntligen har han tagit det här med ångest på allvar. Vi har ju inte riktigt varit överens om det. Han har tidigare ansett att visst kan man ha ångest, men ta sig utanför dörren kan man alltid ändå, det gäller bara att intala sig själv att man kan det. Så funkar det ju inte riktigt för mig. Vissa dagar klarar jag av att hantera ångesten och då är det inga problem att ta sig utanför dörren. Musik i öronen och ut, det funkar fint.
Andra dagar så låser sig hela kroppen. Då går det inte att ta klivet ut, oavsett hur mycket jag vill det. Har fått ställa in möten och läkarbesök osv just pga ångest.
Men nu har tydligen min läkare tänkt om, och insett att det faktiskt är ett stort problem för mig. Så han skrev ut en medicin som är lite annorlunda än de vanliga ångestdämpande jag äter. De äter jag ju bara vid behov, när jag har ångest. De här ska jag ta morgon och kväll så att de hela tiden är aktiva i kroppen och kan förhindra att jag får ångest, och när jag får det så dämpar de ångestattackerna.
Sen tog jag även upp det där med att jag vill boka tid för ett läkarbesök så att vi kan gå igenom vad min diagnos innebär. Jag fick ju inte veta någonting, utan det lilla jag vet har jag snappat upp från olika bloggar med folk som har samma diagnos som jag har.
Den sista och största saken var att jag sa att jag fått veta att det finns ett DBT-team här i stan, och jag vill gärna ha en remiss dit. Hade väntat mig att han skulle säga något om att han ville vänta med det tills alla utredningar är klara osv. Men icke, han sa på en gång att han tyckte att det var en väldigt bra idé och att han skulle skriva en remiss på en gång.
Nu vet ju jag inte så mycket om vad DBT innebär mer än att det är inriktat mot folk som har diagnosen Borderline. Så han förklarade lite, och nu vet jag vad jag kommer att syssla med de närmsta åren. Nu vet jag ju inte om det går till så här i alla städer eller bara här i Eskilstuna. Men tydligen är det en intensiv behandling flera gånger i veckan, som kan pågå i några år. Funkar finfint med mig.
Visst vill jag komma igång och jobba, men det får vänta. I längden tjänar jag på att köra det här i några år för att komma tillrätta med mig själv. Skulle jag strunta i det här och gå direkt på jobb, så är sannorlikheten att jag kommer att krascha rätt stor.
Så nu är det en väldigt nöjd Lilith för tillfället. Iofs, så som jag funkar så kan det hända att innan dagen är slut så har vi haft en nöjd Lilith, en deprimerad, en glad, en överlycklig, en sorgsen, en förbannad, en stressad osv osv.
Natten ser mörkt ut. (Haha.) Leo sover i fem minuter, sen vaknar han och hostar i två minuter. Sen tar det en minut för honom att somna om. Sen sover han i fem minuter, vaknar och hostar i två minuter och sen en minut för att somna om. Upprepas hela natten. Vi kommer att vara vrak hela familjen i morgon.
Det är tur att den här dagen snart är slut, annars hade jag nog gjort slut på mig själv tror jag. Det började ju iofs rätt bra med sovmorgon tillsammans med Leo i sängen. Upp halv nio och fixa lite kaffe till mig och frukost till honom. Maja hade ätit med Rasmus.
När jag sitter och dricker kaffe och läser bloggar så kommer jag att tänka på att Maja varit ovanligt tyst. Maja är aldrig tyst. Hon pratar om allt, kommenterar något på tvn, funderar högt, sjunger lite, pratar med sig själv osv osv. Så jag slänger ett öga mot fåtöljen där hon sitter och tittar på morgonbolibompa.
Där sitter ett litet, ynkligt, blekt litet paket som skulle föreställa min dotter. Så då var det alltså hennes tur att bli hängig. Och jag som hade planerat att vi skulle ut och åka pulka idag. Leo blev ju lagom glad när jag berättade att det nog inte skulle bli någon pulkaåkning. Mutade barnen med var sin bulle efter lunch för att få lite lugn.
Efter lunch återtar Maja sin position i fåtöljen vilket är halvliggandes med filt och halvsovandes. Leo är maximalt understimulerad och jag försöker komma på massor av saker att roa honom med. Men han vägrar totalt. Så han är sur och grinig för att han har tråkigt men han vill ändå inget göra något, vilket gör att han blir ännu mer uttråkad, vilket gör honom ännu mera sur och grinig osv osv.
Då kommer jag på att det finns inget hemma som de kan äta till lunch i morgon. Jag kan inte släpa ut Maja till ICA, det skulle hon aldrig orka. Och jag kan inte lämna henne själv, det är hon för liten för. Så försöka fixa barnvakt. Funkar inte alls. Ingen kan.
Så jag får gå iväg och handla efter klockan åtta i kväll när Rasmus kommer hem från träningen. Just vid den tiden då jag vill sitta uppkrupen i soffan under filten medans sömntabletten sakta gör sitt jobb. Då ska jag ut i kylan, så att jag piggnar till, och gå till ICA för att köpa lite korv. Grillkorv som ska kokas, har de små odjuren här hemma bestämt att de vill ha till lunch i morgon. Jag hade gått med på smågodis bara det hade fått tyst på dem.
Sen började det att bli dags för sängen. Och vad upptäcker jag då? Jo givetvis har Leo lyckats med att kissa ner det sista rena paret pyjamasbyxor. Han är helt otröstlig. Så jag börjar leta runt bland Majas urväxta kläder för att se om jag kan hitta någon av hennes gamla pyjamasar. Jag hittar ett nattlinne som Leo kräver att få ha på sig. Jag rycker på axlarna och sätter på honom det. En mer stolt liten pojke har jag nog aldrig sett. Nu har han äntligen ett rosa nattlinne som han har tjatat om sen han lärde sig att prata.
Jaha, då är det lätt att lista ut vad han ska få i födelsedagspresent när han fyller 18. Ett startkit för transor helt enkelt. Finns det nåt sånt? Som innehåller en rosa och en lila fjäderboa, extremt långa lösögonfransar, lösnaglar målade i gräslig färg osv osv?
Nu svävade jag iväg lite här. Vart var vi? Jo, efter att han fått på sig sitt nya nattlinne och stolt gått modevisning för Maja i hallen så var det dags för välling. Det fixades fort utan gnäll om att den ena vill ha flaskan som den andre ska ha osv. Stoppade dem i säng och gick ut i vardagsrummet. Hinner knappt sätta mig ner förens Leo ropar att det är stopp i flaskan. Jag svär tyst för mig själv för jag vet att den vällingen inte kan orsaka stopp i flaskan. Går in och skakar flaskan för att få bort “stoppet”. Går ut i vardagsrummet, Leo ropar om stop i flaskan och så höll vi på tills han druckigt upp.
Efter att de ätit upp sin välling så får de godnattpuss och en godnattkram och blir omstoppade lite extra. Jag går ut för att diska deras flaskor. Efter det är det dags att sätta sig och fylla dosetten med medicin. Jag blir bara förvirrad om jag varje morgon ska försöka komma ihåg vilka jag inte ska ta på morgonen, vilka jag inte ska ta på kvällen osv. När det väl är klart så tittar jag in till trollen. Och de sover. Utan att ha legat och tjafsat med varandra så att jag har varit tvungen att gå in. Utan att Leo legat och sjungit så högt att jag varit tvungen att gå in. Utan att Maja legat och lekt med sin nalle så mycket att jag måste gå in.
Och då känner jag att det spelar ingen roll hur jobbig den här dagen har varit. Så länge jag får tillbringa mina dagar med de där små trollen så är det värt det, hur tufft det än är ibland.
Just nu är det mycket ångest. Ångest över ekonomin den här månaden. 400kr mer i räkningar pga att min rabatt hos Bredbandsbolaget är slut, så nu betalar jag fullpris. Det hade iofs varit helt ok om det inte var så att mina inkomster kommer att minska med någon tusenlapp iom att småtrollen kommer att vara varannan vecka hos Kim. Så där försvinner underhållet på drygt 2000kr. Och sen sänks ju min norm hos försörjningsstöd. Och mitt i allt detta så ska jag ha råd att köpa presenter åt Skruttan som fyller nästa månad, baka och köpa tårta som går på någon hundring. Hur det här ska gå ihop är något min hjärna sysslar med dygnet runt för tillfället. Och då hamnar ångestfaktorn på en stark 12 på skalan 1-10. Bajs
Fästena till elementet fixades fort och elementet hamnade på plats. Värmen kom på igen och alla element är varma. Förutom det i trollen rum som fortfarande är kallt. Ringde rörmokaren som kom och luftade elementet. Gav mig nån form av nyckel för att jag skulle kunna lufta elementen själv om det behövs. En timma senare var trollens element fortfarande kallt. Provade att lufta, men det var ingen luft i elementet utan det kom vatten på en gång. Ringde rörmokaren som föreslog att jag skulle stänga av alla andra element ett tag för att se om det hjälpte trollens element att komma igång. Jag sa visst och la på luren. Fat chance att jag kommer att göra det. Då kommer jag ju att frysa ihjäl.
Han skulle i alla fall komma hit lite senare och kolla på elementet. Då kommer jag att ljuga och säga att jag provat att stänga av alla andra element och det inte funkade. Så får han på nåt sätt fixa det. Hur ska annars trollen kunna sova i natt om det inte finns någon värme i deras rum?
Det här är anledningen till att jag aldrig ringer om det är något som är fel, utan alltid försöker fixa det själv eller ber någon jag känner som kan. För minsta lilla grej som ska göras blir alltid stora problem. Får de någon form av utbildning i att skapa problem vid utförda arbeten eller?
Just nu håller en hantverkare på att fixa elementen i trollens rum. Varmvattnet är avstängt under tiden. Detta begränsar mig något. Jag kan inte diska, tvätta, skura golv eller duscha. Jag kan inte bädda inne hos trollen eller dammsuga där heller eftersom det är där inne han håller på.. Jag kan inte heller gå på toaletten. Det har iofs inte med varmvatten att göra, utan mer att det är en hantverkare här, så innan dagen är slut så har väl urinblåsan sprängts också. Det här bli en skojig dag helt klart.
Skulle ringa och sjukskriva mig idag hos försäkringskassan. Jag blev ju som bekant sjukskriven förra veckan, med start idag. Och jag behöver verkligen den här sjukskrivningen, då den ger mig rätt till att ha barnen längre på dagis, vilket är nödvändigt för att jag ska klara av att fullfölja Tunaprojektet. Jag klarar inte av att lämna på dagis, åka på praktik och direkt och hämta på dagis. Då kommer jag att krascha.
Så jag behöver en stund både efter lämning och innan hämtning för att stressa av och bli av med ångesten. Har jag det så är det inga problem.
Men klart att det blir problem. Är det någon som blir förvånad att det blir det när det gäller försäkringskassan? Eftersom läget är som det är så är jag inte inskriven på Arbetsförmedlingen. Och är jag inte inskriven på arbetsförmedlingen så gäller inte mitt sjukintyg från läkaren. Och då får jag avslag från försäkringskassan, vilket gör att jag inte har rätt att ha barnen på dagis de timmar som behövs, vilket gör att Tunaprojektet är dömt att misslyckas.
Tur att jag har en genial lösning. Jag sjukskrev mig idag på deras hemsida snabbt och enkelt. Så kommer jag att få en blankett hemskickad som jag ska fylla i och lämna in tillsammans med mitt läkarintyg. Och innan jag lämnar in det så är jag givetvis inskriven på arbetsförmedlingen. Ska nämligen åka ner dit i morgon och skriva in mig.
Och får jag inte det godkänt ändå, så finns det en handläggare från försäkringskassan hos Tunaprojektet, så då får jag prata med henne. För lösa det här ska jag. Jag tänker inte ge upp Tunaprojektet pga tillfälling ångest.
Idag är en skitdag. Jag är på pissigt humör pga alldeles för få timmar sömn, och Maja är trots. Eller så är det bara jag som tycker att hon är trotsig pga att jag är en häxa idag. Leo är nog inte så frisk som jag trodde, för just för tillfället ligger han i fåtöljen och sover.
Sen kommer jag så småningom att flytta bloggen. Håller på och fixar och donar med den nu. Designen är något så när klar, nu ska det bara klistras in alla inlägg som finns. Det lär ju ta sitt lilla tag. Nån vecka eller så, minst. För det fanns ingen importfunktion till wordpress. Så jag kommer att sitta och köra copy-paste varje ledig sekund typ.
Leo började hojta i sin säng exakt klockan 05:31 i morse. Med tanke på att de kom i säng runt sju igår kväll, mot klockan sex i normala fall, så tyckte inte jag att det var dags att gå upp. Och även fast han satt upp i sängen så såg jag att han skulle behöva nån timmas sömn till. Så jag stoppade om honom och körde hela nattningsrutinen med godnattpuss och kram osv.
Sen knatade jag in till mig och kröp ner under täcket igen. Klockan sex kom både han och hans syster in och bestämde att de skulle krypa upp och morgonmysa. Härligt tänkte jag. Tills jag insåg att de menade att de skulle bråka om kuddar, täcken och fan och hans mormor. Halv sju gav jag upp. Gick upp och fixade kaffe åt mig och frukost åt trollen.Så ja, god morgon på er eller nåt sånt.
Jaha ja. Jag har absolut ingenting att göra för tillfället. Småtrollen vaknade strax efter sex men lät mig vara och gick upp och lekte ihop och lät mig ligga till strax innan sju. Frukosten gick smidigt, jag har hunnit göra allt på en förmiddag som det brukar ta en hel dag att fixa när trollen är hemma. De har inte bråkat någonting utan kommit bra överens hela dagen. Det känns lite läskigt.
Pratade med mitt personliga ombud igår och förklarade situationen, och hon lovade att prata med min handläggare idag på morgonen för att kolla vad som händer och vart mina pengar tagit vägen. Sen skulle hon höra av sig till mig. Jag har fortfarande inte hört någonting, men som tur var så var Kim snäll och lånade mig 300kr tills dess att jag fått mina pengar. Fan vad arg jag är. Enda anledningen till att jag låg ut med alla pengar var ju för att jag blev lovad att jag skulle ha dem på kontot senast onsdag.
Kom pengarna efter klockan 15? Självklart inte. Går det att få tag på min handläggare? Självklart inte. Har min piercing just idag bestämt sig för att bli röd, irriterad och ömmande? Självklart? Har jag bakteriedödande hemma? Självklart inte. Går det att handla allt det som är absolut nödvändigt för att vi ska klara oss om pengarna kommer nästa vecka? Självklart inte. Har Lilith precis haft en ångestattack som inte gick att dämpa med lugnande? Självklart.
Jag ligger ute med drygt 1000kr som skulle ha kommit in på kontot igår. Kom pengarna? Haha eller hur. Har de kommit idag? Haha eller hur. Dock finns det tre insättningstider på min bank. Midnatt, lunch och klockan tre på eftermiddagen. Kommer de inte in då vet jag inte vad jag gör. Jag får hem ungarna i morgon, och har 200kr kvar på kontot, en son med hög feber som behöver alvedon, som tog slut förra sjukomgången. Jomensåatt… det här blir ju min ångest bättre av.
Hade en liten konversation med Kim för en stund sen via sms. Han var på väg för att hämta Leo som har 40 graders feber. Det roliga var att när Kim kom dit och hämtade så fick han en utskällning för att han ens hade lämnat Leo på dagis idag. För igår hade lille herrn minsann haft feber en stund på dagen på dagis och sovit lite. Ska vi då ta och gräva lite i det här för att hitta felen?
Så hur i helvete ska han då vet att Leo var febrig igår? Tror dagis att han kanske är tankeläsare?
Det här beskriver dagis i ett nötskal. Som tur är så enades jag och Kim redan igår om att det är dags att söka plats någon annan stans, och ställt oss i kö för en kommunal dagmamma. Så nu är det bara att vänta på att papprena kommer hem i brevlådan, och sen skicka in dem och hoppas på att två platser blir lediga fort som fan.
Fick precis rapport från Kim om att Leo varit torr över natten två dagar i rad nu, och velat gå på pottan det första han gjort när han vaknat. Ok för att han är lite egen av sig, men att börja med att bli torr på natten istället för dagen är väl lite väl tvärt om. Har faktiskt aldrig hört talas om någon unge som gjort så förut.
En liten fråga till er Traderare. Jag har en stor, svart sopsäck full med urväxta barnkläder. Hade tänkt att sälja av dem på loppis, men det blir ju aldrig av. Så då tänkte jag slänga upp dem på Tradera istället. Men då kommer den stora frågan. Oftast står ju köparen för frakten. Hur mycket går fraktkostnaden på för ett barnplagg?
jag har pratat med Någon under en period på några månader. (Skriver inte ut namnet ifall att han läser här haha.) Men jag känner mig lite kluven. Tidvis känner jag att “ja, det här kan ju bli hur bra som helst”. Andra gånger så känner jag “nej, det här är nog inget för mig”. Och ibland så verkar det som om han är intresserad, andra gånger inte. Gah jag blir galen på sånt här. Jag vill tillbaka till lågstadiet där man skickade en lapp och frågade om man fick chans, och så skulle den andre kryssa i Ja eller Nej. Allt var så mycket enklare då.
Gud vad jag längtar tills på fredag när trollen kommer så att jag kan gnälla över för lite sömn, trotsåldrar, syskonbråk och annat. Hur dåligt jag än mår så blir det alltid bättre när trollen är här och kan hålla en sysselsatt. Och den kärleken som då lever i den här lägenheten slår alla mediciner i världen. Fast jag blir nog tvungen att läsa det här inlägget på lördag eftermiddag när trollen bråkar, tvätten och disken bara förökar sig och jag vill slita mitt hår och skrika rakt ut.
Jag har lyssnat oroväckande mycket på Winnerbäck idag. Alla som känner mig vet att när det spelas mycket Winnerbäck är jag på väg neråt. Fast jag vet inte om det bara är ångesten som gör att det känns som så, eller om ångesten var första steget ner, och nu kommer det andra. Så det som jag hade planerat skulle bli en rätt kort sjukskrivning kan nu i själva verket bli hur lång som helst. Jomensåatt det här blir skoj det.
Kim ska ju börja ha småtrollen varannan vecka från och med 1 april. Så det är en del som måste fixas med, underhåll ska stoppas, kolla bostadsbidrag osv. Underhållet fixades snabbt på telefon. Det roliga var när jag kollade upp hur det blir med bostadsbidraget. Bor barnen 50% hos mig OCH är skrivna hos mig så blir det ingen ändring, så jag måste in lämna någon blankett. Om de däremot bor 50% hos mig MEN är skrivna hos Kim så blir det däremot en annan summa.Hur fan går det ihop. Oavsett hos vem de är skrivna så har jag dem 50%. Borde då inte bostadsbidraget vara det samma oavsett hos vem de är skrivna? Håhå jaja, nu börjar jag förstå varför alla handläggningstider är så långa med alla deras konstiga regler.
Vaknade i morse och gjorde som alltid. Kissade, satte igång kaffet och satte mig vid datorn. Drack kaffe och läste bloggar, snurrade runt på facebook osv. När sista klunken kaffe var svald och det började bli dags att kickstarta dagen så kom ångesten och gav mig en jättekram. Och dagen som började så bra.
Nu har jag gjort det igen. Hittat en blogg som jag blev kär i. Försökte kommentera i hennes blogg, men av någon anledning fungerade det inte. Så jag skriver det här istället. Att läsa hennes blogg är som att läsa om mina känslor, skrivna av någon annan. Det är rakt på och underbar läsning. Carros issues
Efter ett samtal med min läkare så är jag nu sjukskriven fram tills jag har hittat den nya vardagsrutinen och inte längre känner ångest dygnet runt. Han ökade doseringen av en medicin, och vi ska höras igen nästa vecka för att se om det kan behövas göra något mer.
När jag tänkte på det så slog det mig, efter att han gav mig diagnosen borderline så har vi inte pratat om det. Ingen förklaringen om vad det innebär. Eller ja, det kanske jag fick då, men det fastnade inte i huvudet i alla fall, har inget minne av det alls. Och vi har inte diskuterat någon form av behandling alls, vare sig medicinsk eller kbt. Det måste jag prata med honom om nästa gång. Vi har ju enbart inriktat oss på att jag ska bli diagnosfri från det bipolära, och ta en sak i taget. Men även om vi ska lösa ett problem i taget, så vill jag gärna veta vad min diagnos innebär.
I dag var jag på ett första möte med Tunaprojektet. Svårt att förklara riktigt vad det är, men man kan säga att det är steget innan arbetsträning. Mötet gick bra, och jag ser verkligen fram emot nästa gång, när vi ska diskutera lite mer ingående vilken slags praktik och hur många timmar och dagar i veckan jag ska starta på.
Så har vi ju då det här lilla problemet med min stresskänslighet. Allt som går utanför min normala dagsrutin stressar mig negativt. Och min kropp förvandlar stress till ångest. Så hur mycket jag än ser fram emot att få komma igång på riktigt med det här, så går jag runt med konstant ångest.
Jag vet att när jag väl kommit igång med praktik så blir det ju en del av den normala dagsrutinen, och kommer inte längre att orsaka ångest, men just nu vill jag bara krypa ur skinnet för att slippa ångesten. Tur att min läkare kommer att ringa mig nästa vecka för att höra hur det gått med den nya medicinen jag börjat med, för det börjar vankas sjukskrivning för min del. Som tur är så kan jag vara sjukskriven och ändå vara aktiv i Tunaprojektet. Just nu låter det som en väldigt bra lösning för min del.
När Leo äter frukost vill han inte dricka mjölk ur glas, som annars, utan då vill han ha flaska. Fine with me. Efter frukost plockar både han och maja duktigt undan sina tallkrikar osv och lägger det i disken. Aldrig några problem.
Idag hittade jag mjölkflaskan från i fredags, under soffan. Mycket lärorikt om inte annat, för jag visste inte att mjölk kunde få en sådan konsistens och färg. Disken får nog ligga i blöt en timma eller två om jag ska kunna rädda den flaskan.
