Person ett berättar gärna sin åsikt om precis allt, för riktiga vänner kan man ju vara ärliga mot, men säger man till henne vad man tycker om något hon gör då blir hon sur. Hon upplyser mig mer än gärna, och väldigt ofta om att Inttu och jag borde göra slut med varandra. För han låter ju mig göra allt, han är inte bra för mig osv. Själv kastar hon sig in i förhållande efter förhållande, som man vet redan från början att det kommer att gå åt helvete. Tror inte människan varit utan pojkvän i mer än två veckor i streck.
Hon väljer alltid samma typ av kille, en lat halvalkis som hon 9 gånger av 10 träffat på kvarterskrogen. Och det blir allvar på en gång, redan innan hon lärt känna honom ordentligt. De umgås 24 timmar om dygnet, och hör han inte av sig på några timmar ja då vill han inte ha henne längre enligt henne. Men han får heller inte höra av sig för ofta, för då är han klängig och hon får inte det utrymme hon behöver.
Sen dröjer det inte länge förens hon kommer och beklagar sig. Han behandlar henne illa, gör henne pank (för det är alltid hans fel att hennes pengar försvinner och hon måste låna av nån annan bekant från krogen, det är aldrig hennes fel), han bryr sig inte, han är aldrig hemma, han är alltid hemma, han hör av sig för ofta, han hör aldrig av sig, han låter henne göra allt hemma, han gör för mycket hemma.
Efter någon månad tar det givetvis slut och då ska hon vara singel för alltid. Tills hon träffar någon ny på kvarterskrogen och då börjar det hela om igen.
Person 2 spelar också gärna offer och beklagar sig ofta över allt som är fel i hennes liv. Hon lider av panikångest när hon måste göra något och klarar inte stora folksamlingar, förutom när hon festar till det varje helg eller åker på någon resa, där det givetvis också festas dygnet runt.
Hon lider av smärtor som gör att hon inte ens kan ta sig utanför lägenheten, och knappt kan ta sig till från det ena rummet till det andra. Förutom när hon festar till det varje helg eller åker på någon resa där det givetvis också festas dygnet runt.
Hon berättar mer än gärna om allt som är fel i hennes liv och hur jobbiga hennes barn är, och det spelar ingen roll om barnen i fråga sitter med när hon pratar. Inget är bra, och det är nästan mer synd om henne än om de svältande barnen i Afrika.
Hur mycket hon har jobbat går att räkna på ena handens fingrar men det är ju inte heller hennes fel. Det är ju klart att hon sa upp sig från det ena jobbet, för det var ju tråkigt och det går ju inte. Det andra jobbet var ju inte lönen tillräckligt bra (men jag kan slå vad om att den var fan så mycket bättre än vad hon får ut på att bara gå hemma). Hennes utbildning är gammal som gatan men ändå ska hon ha ett jobb där ingångslönen ska ligga på samma nivå som någon som faktiskt jobbat i tio år, men självklart ska det inte vara heltid, det är ju bara för mycket. Allt det här är bara ursäkter. Jag skulle ha så mycket mer respekt för dig om du erkände att du är lat och inte vill jobba och trivs med att gå hemma, än när du hela tiden hittar på undanflykter och skyller på alla andra att allt är som det är.
Sluta tyck synd om er själva. Hur era liv är, det är det bara ni som bestämmer. Sluta beklaga er över hur fel allt är när ni själva sätter er i samma situation gång på gång och sen faktiskt blir förvånade över att det gick åt helvete den här gången också. Det är inte synd om er! Det är ni och bara ni själva som sätter er i dessa situationer hela tiden och då får ni också ta konsekvenserna. Om något är fel, gör något åt det istället för att hela tiden sitta och beklaga er för jag orkar inte lyssna längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar