Passade på att ligga i sängen en stund efter maten också innan Inttu kom över. Jag var så trött att jag frös, och hade precis slumrat till när han ringde på porttelefonen.
Vi tittade på tv, pratade och kollade filmen. Dels pratade vi om att vi bestämt att ta det lugnt, och så småningom bli tillsammans igen. Men sen kom vi fram till att varför skulle vi inte kunna ta det lugnt fastän vi är tillsammans? Så att så fick det bli, jag är inte singel längre. Och det känns så rätt. Jag vet att det kommer att vara jobbigt, och att vi båda har saker vi måste jobba med. Men varför måste man vara singel för att jobba med det? Varför vänta när vi båda vill samma sak? Vi vet ju vad vi gjorde fel förra gången och vad vi ska undvika den här gången. Och bara för att vi är tillsammans betyder det ju inte att vi på en gång måste leka mamma, pappa, barn. Vi kan ju fortsätta att ha det som vi har det nu. Att vi träffas lite då och då och känna oss för och ta ett steg i taget.
Jag vet inte hur det kommer att bli. Det enda jag vet är att det känns rätt och jag känner mig glad. Och just nu räcker det bra så.
Du och jag mot världen baby
1 kommentar:
sv: Ja, han är skitbra. =)
Skicka en kommentar