En helt vanlig söndag

Ja det är vad vi har haft här hemma idag. Jag har fixat och donat och tvättat tre maskiner med tvätt. Världens bästa Kalle kom över och när jag fick en kram av honom kände jag hur mycket jag har saknat honom.

Leo vaknade feberfri och har lekt glatt hela dagen, så jag hade tänkt att skicka iväg honom till dagis på tisdag. En stund innan jag skulle börja med middagen så lade han sig i soffan och gnällde på att han var trött, vilket han brukar göra när han är uttråkad. Men så såg jag de glansiga ögonen och insåg att det blir nog inte något dagis på tisdag. Och mycket riktigt. Han åt bara några tuggor till middag och var varm. Så innan disken fick han alvedon där han låg i soffan. Och när jag hade diskat klart så hade han somnat, över en timma innan han går och lägger sig i vanliga fall. Så det var bara att väcka honom för att godnattkissa och få på honom pyjamas och stoppa honom i säng.

Maja har varit lite snäsig idag, snudd på fjortis. Och på eftermiddagen bröt hon ihop för att hon saknade pappa. Och det gjorde så ont i mig. Speciellt nu när hon inte ens kan få ringa och prata med honom ens. Jag försökte trösta henne och sa att pappa ringer ju på onsdag innan maten. Men en sexåring som gråter efter pappa skiter fullständigt i att han kommer att ringa om tre dagar. Hon vill träffa honom nu, och så kan hon inte ens ringa honom.

Rasmus hade också en riktig skitdag. Vad som hände tänker jag inte gå in på här, då han är så pass stor.

Så ja, det har varit en helt vanlig söndag. Men trots de tråkigheter som har varit så har det ändå varit en rätt hyfsad dag, vi har alla varit med om värre.

Nu ska jag titta på wrestling och sen blir det sängen. I morgon har vi sovmorgon för det är sportlov så Maja ska inte vara på fritids förens klockan nio.

Hela jag är kaos

Prick klockan åtta i morse så ringde jag till den här Maria för att försöka reda ut allt om vårdnaden. Men se, numret gick inte till henne tydligen, och de hittade inte ens något nummer till henne. Vilket visade sig inte spela någon roll, för hon är sjuk. Så då bad jag att få prata med den andra som ska vara med på mötet, men hon sitter upptagen till klockan 13. Så jag lämnade ett meddelande om att hon skulle ringa upp mig och att det är viktigt, och jag tänker även hänga på telefonen klockan 13. Tiden kommer att gå väldigt sakta idag fram tills det är dags att ringa, och ångesten äter upp mig totalt. Om de inte godkänner det avtal vi skickade in som jag fick från dom vet jag inte vad jag ska göra. Då får jag vänta tills Juli när trollens pappa kommer hem, och då finns det nog en risk att han ångrat sig så att jag måste gå till Tingsrätten.

Och får jag beskedet idag att de inte kommer att fatta ett beslut förens han kan vara med på ett möte, vilket då blir i sommar, så kommer jag att bryta ihop totalt. Då kommer jag att knäckas för jag orkar inte kämpa i motvind mer. Jag klarar inte att nån slår omkull mig totalt en gång till. Jag har kämpat sen i November och nu orkar jag inte mer. Så får jag ett negativt besked i dag så kommer jag att bryta ihop, totalt. För då klarar jag inte av det här.

Djungeltrumman gick fort som väntat och det dröjde inte länge förens mamma ringde. Men jag orkade bara inte svara. Jag svarade nån gång på eftermiddagen och visst. Jag hatade henne och nu hade jag fått min hämnd osv. Jag bara satt och grät och orkade inte ens försvara mig. Jag har alltid fått försvara mig och nu är orken slut. Och tårarna också. När vi lade på så grät jag ännu mer allt medans Inttu försökte trösta mig. Jag har gråtit slut på tårar nu. På min blogg skriver jag mina tankar, känslor och upplevelser, ur min egen synvinkel. Vill man inte veta så behöver man inte läsa.

Och jag tänker inte försöka diskutera med någon som inte lyssnar, som redan bestämt sig för hur allt är. För oavsett vad så älskar jag min mamma över allt annat. Hon har alltid funnits där för mig och jag har aldrig någonsin sagt något annat. Däremot har jag gång på gång både skrivit här på bloggen och berättat för alla hur underbar hon faktiskt är. Mamma var den enda som fanns där för mig när jag var liten och hon har funnits där hela tiden. Men det spelar ingen roll nu tydligen för hon har bestämt sig för att jag hatar henne, så nu har jag ingen mamma längre. Inte så som jag tidigare haft en mamma.

I morgon ska jag hem till Rasmus pappa och diskutera Rasmus boende. Tydligen vill han inte vara här efter att han fick en bestraffning när han var så sen. Rasmus pappa och jag har redan gjort upp om att måndag och fredag så gör Rasmus läxorna hos honom efter skolan och äter med honom efter träningen och sen kommer Rasmus hit.

Men jag tror att det är mer än så som ligger bakom det. Här hemma har vi lite striktare regler vad gäller datortid, läggtid osv. Hos pappa får han sitta hos datorn hur mycket han vill och vara uppe sent på skoldagarna. Och nu är han så pass gammal (han fyller 13 i November) att han själv får bestämma vart han ska bo. Och jag har alltid vetat att när den tiden kommer att han tröttnar på att bo på två håll så kommer han att välja att bo hos pappa, för sen den dagen han föddes har han varit pappas pojke.

Men jag håller alla tummar jag har för att han faktiskt ska vilja bo här varannan vecka och inte bara några dagar i månaden.

Tänk om

Jag funderar på om vi kanske måste ta bort våran älskade katt. Det började med att han jagade mina fötter och slog efter dem när jag gick omkring i lägenheten, men jag trodde att han bara var lekfull.

Idag var det samma sak. Sen gav jag honom nytt vatten och fyllde på maten och då lugnade han sig och ställde sig och åt så jag tänkte att han kanske slog efter fötterna på mornarna av den anledningen.

Sen gick jag över till datorn för att bränna ner några filmer att ha på kvällarna och då hoppar han upp i stolen och nafsar till. Dock brukar han göra så när han vill ha uppmärksamhet så jag började att klappa honom. Då börjar han att bitas och rivas. Så jag gav honom en ordentlig utskällning och slängde ner honom från stolen. Men det jag är orolig för är att han ska ge sig på något av trollen. Då blir det tyvärr en spruta direkt. Men hoppas verkligen att det inte blir så, för han har alltid varit och kommer alltid att vara min bebis.