Ångest

De första 9 månaderna efter att skruttan hade fötts så var jag mammaledig. Sen fick jag erbjudande om jobb, så då var sambon pappaledig i tre månader. Nu har hon precis börjat på dagis. Kim har skolat in henne och allt har funkat jättebra. Första veckan hon var på dagis “på riktigt” efter inskolningen var när Kim jobbade kväll. Så han lämnade på förmiddagen, och jag hämtade henne efter jobbet. Jag slutar jobba kl 18, så jag var på dagis runt kl 18:30. Vet ni vad det kallas?? Ångest!!!! Jag kände mig som den där hemska karriärmamman som sätter jobbet först och hennes barn alltid är den som kommer hem sist.
Jag vet ju att det inte är så. Jag jobbar i butik, mina arbetstider är 10-18, och det är inget konstigt med det. Många jobbar så, och är inte dåliga föräldrar för det. Men man känner sig verkligen som det när man kommer för att hämta lilltrollet, och alla andra barn har gått hem för flera timmar sen och hon är så trött att ögonen går i kors på henne. Ångest som sagt mina vänner.

Så jag tänkte att den här veckan kommer det att kännas så mycket bättre. Sambon jobbar förmiddag, och jag lämnar henne på dagis på förmiddagen på väg till jobbet, och sen hämtar Kim henne runt kl 15. Då är hon i alla fall inte kvar till sist, och alla kommer inte att tycka att jag är en hemsk förälder. Men tror ni inte att trollungen är bestämd över att visa för alla på dagis att hennes mamma är hemsk? Varje förmiddag när pappa har lämnat har hon gråtit en liten stund och inte velat att han ska gå och lämna henne där. Så som småbarn alltid gör. Vet ni vad hon gör när mamma ska lämna??? Jo, hon börjar tjuta av förtjusning så fort vi kommer in genom grinden till dagis. Jag pustade ut och tänkte för mig själv “Vad skönt att hon trivs så bra på dagis att hon blir glad när hon kommer dit”. Vi ställde in vagnen i förrådet och klev in på avdelningen. Jag förberedde mig för den obligatoriska lämna-mig-inte-gråten, som jag ser som ett litet kärleksbevis. Vet ni vad som händer?? Jo, hon kastar sig i armarna på dagisfröken Maggan, och hinner knappt med att vinka hej då till mig. Inte det minsta ledsen blev hon över att mamma skulle gå.

Jag vet, om jag tänker logiskt, att det är ju jättebra. Hon trivs på dagis och känner sig tillräckligt trygg där för att inte bry sig om att mamma eller pappa inte är där. Men snacka om att man känner lite knäckt.