Spike

Nu står lasagnen i ugnen och väntar på att bli klar. Den är färdig lagom till Buffy kör igång på femman. Oh vad jag älskar denna serie. Första gången den gick så avskydde jag den. Började titta på den någon gång under säsong sex, för att det inte gick något annat bra på tv just den tiden, och fastnade rätt fort. Serien är ju inte så där jättebra. Det kan till och med jag erkänna, även fastän jag är en fanatisk tittare. Det underbara med den är ju Spike. Denna blonderade vampyr med de fenomenalt markerade kindbenen. De skulle göra vilken supermodell som helst avundsjuk.

Nu har ju femman börjat köra hela serien från början, och jag måste ju givetvis titta. Har sett i stort sett varenda avsnitt fram tills nu, och njuter varje dag när klockan blir 17:10.
Har varit lite tråkigt dock de sista avsnitten, eftersom att Spike försvann. Men nu läste jag hos Helena att Spike är tillbaka. Oh denna lycka. Jag är så där fjantigt fjortisförälskad i honom, som alla tjejer var i Backstreetboys och alla andra pojkband för några år sen. Jag hade aldrig någon sån riktig förälskelse, så jag antar att jag tar igen det med råge nu. Alla måste få ha en sån är min fasta övertygelse.
Sambon bara suckar åt mig, och ler så där som bara han kan göra. Det där leendet som får mig att känna att det gör ingenting att jag är knäpp, barnslig och allmänt galen ibland. Det är ok, man får vara så, och han älskar mig precis som jag är.
Så Spike i all ära, han är ju min erotikgud, men han slår inte sambon. Han är inte ens i närheten. Skulle jag få välja skulle jag inte tveka, sambon är den jag ska leva med resten med mitt liv. Markerade kindben eller ej.

Dagens blog blir Svensson Svensson. Utan motivering. Jag läser den varje gång det kommer en ny uppdatering, och har även jag förälskat mig i deras lilla valp.