Pang sa det bara, sen var den tillbaka. Min depression. Den som har hållt sig borta nu. Jag vet att det är mitt eget fel, eftersom jag slutade med mina mediciner. Men när jag bär ett litet liv i magen så tänker jag inte stoppa i mig en massa kemiska ämnen. Mitt barn är värt mer. Men jobbigt är det. Igår så bara grät och grät jag och orkade inte mer, så sambon fick komma hem från jobbet.
Han tog hand om mig, såg till att jag fick i mig något att äta och gjorde det han gör bäst. Finns där, och tröstar. Ringde sjukhuset för att höra om det finns något att göra. Men det finns det inte, om jag inte äter min medicin. För ingen vettig psykolog tar emot någon som är i ett sånt skick som jag är, utan man måste först bli stabil igen. För börjar man rota runt i det inre annars så blir det nästan alltid värre.
Så här går jag runt och bara är. Pussas med sambon och dottern och låtsas som om allt är som vanligt. Låter ingen utom sambon veta hur jag mår, allra minst mamma. Min kära mamma som alltid har funnits där för mig när jag mår dåligt. Det finns två anledningar till att jag inte berättar hur jag mår just nu.
1. Jag vet hur dåligt hon mår när jag mår dåligt. Hon ligger vaken på nätterna, orkar inte jobba osv. Och det är ingen idé att hon mår dåligt, det gör ingen nytta.
2. Jag är så himla dålig på att berätta för människor att jag inte mår bra, att jag behöver hjälp. Inte ens sambon visste något förens i går.
Stackaren vilken chock han måste ha fått. Han har gått här hemma och trott att allt var frid och fröjd, och sen ringer jag på mobilen och bara gråter och gråter, och han får släppa allt han har för händerna och rusa hem.
Men samtidigt så känner jag mig stark. Jag har gått igenom det här förut, jag vet vad jag ska göra. Hur jag ska ta mig igenom det. Men känner mig ändå rädd, de andra gångerna jag har mått så här har jag fått medicin som fått mig att orka.
Blir så arg för alla som kallar det för lyckopiller. Det är ingen magisk medicin som helt plötsligt gör att man blir lycklig. Det hjälper en att orka med dagen. Små saker som att ta sig upp ur sängen, äta och duscha. Så att man orkar ta itu med sig själv, att hamna i balans så att man orkar göra något åt hur man mår. För någon lycka får man inte av dom. Bara en liten hjälp på traven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar