En sockerbit och ett glas saft

Jouren ringde inte upp igår, så att vi fick ringa tillbaka. Hon bad om ursäkt men hon hade glömt. Hon skulle genast prata med läkaren och ringa upp igen. Men ville förklara redan från början att de tänkte inte skriva recept på starka mediciner. Inga problem. Ge mig en kvällsdos så jag orkar med tills i morgon. Att låta kropp och huvud samla kraft så att det kommer tillbaka lite, lite ork tills i morgon.

Sen ringde hon upp. Självklart var det inga problem, jag skulle få den medicin jag behövde. Mobila teamet kunde köra ut den. Jag jublade tyst inom mig. Så här enkelt hade det aldrig gått förut. Tills hon berättade vilken medicin jag kunde få. Jag kunde få två tabletter propavan, och Theralen-droppar. Hallå, det funkar ungefär likabra som om jag skulle ta en sockerbit och ett glas saft. Kan ni inte läsa igenom min journal för att se efter vilken medicin som har fungerat??

Sjuksyster förklarade att de läst igenom de senaste anteckningarna, och där har det stått att jag är på bättringsvägen, och då ansåg inte läkaren att jag behövde nåt starkare. Men hallå!!! Det spelar väl ingen roll om jag är på bättringsvägen eller inte, utan hur jag mår JUST NU.

De kunde eventuellt tänka sig att ge mig något starkare, men då var jag tvungen att själv komma upp och berätta för läkaren hur jag mår, och hur jag har mått tidigare i såna här situationer. Åter igen: Läs min journal. Den sträcker sig över 10 år tillbaka i tiden, skumläs den bara. Ni lär hitta såna här perioder ändå, även om ni inte läser ord för ord. Det räcker om ni läser de två sista från jourbesöken.

Och hur ska jag kunna ta mig upp dit? Jag klarar inte av att gå ut. Jag vågar inte att gå ut av rädsla för vad jag kan göra mot mig själv om jag lämnas oövervakad. Jag kan inte ta med mig sambon, för han måste vara hemma med barnen. Det går inte att hitta en barnvakt sent på kvällen.

Behöver jag säga att det var en lång natt? Med mycket tårar, ilska och frustration? Jag blir så arg på sjukvården som bara ställer upp med att hjälpa på deras vilkor. Hade det ringt upp en människa som aldrig har varit i kontakt med psykvården innan så hade jag förstått. Men när min journal sträcker sig över 10 år tillbaka, och jag alltid har kunnat ringa upp för att få en kvällsdos när det är akut. Och helt plötsligt får jag nej. För att det sitter en läkare där uppe som fortfarande är under utbildning och inte ens är specialist inom psykvård. Jag är specialist på mig, och efter allt jag varit med om har jag säkert mer kunskap om psykvård än vad han har.

Så, vad gör man nu? Jag klarar inte av att vänta tills på måndag när jag kan ringa min vanliga läkare. Och i morgon är det kalas för loppan. 1 år fyller han på tisdag, så imorgon ska det firas med släkten. Hur ska jag orka med en massa människor, att le och låtsas att allt är bra, när allt som erbjuds mig är en sockerbit och ett glas saft?