Jag har försummat bloggen, jag vet. Jag har dragit mig tillbaka och samlat styrka och försökt att bringa nån ordning i mitt liv.
Ibland när jag tänker på att K och jag ska flytta ifrån varandra när som helst så känner jag mig så stark. Jag vet att oavsett vad som händer så klarar jag det.
Andra gånger känner jag mig så svag. Hur ska jag klara mig helt själv med ungarna? Men trots det så vet den logiska sidan av mig att jag kommer att må bättre så fort K är borta. Jag slipper må dåligt av alla gräl som är dagligen. Jag slipper vara rädd för att han är en gång ska gå för långt och göra mig illa, eller barnen. Jag vet att i det långa loppet kommer att bli bra för både mig och barnen. Ibland är det bara jobbigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar