Nu är det äntligen klart. Den 1 December flyttar K. Jag kan knappt hålla inne glädjeskutten. Men samtidigt så känner jag en oro. Kommer jag att klara att ta allt själv? Men jag tror att så fort han försvinner så kommer orken, tålamodet och livslusten tillbaka.
Skickade ett sms till T idag på eftermiddagen, men har inte hört nånting av honom. Det lär nog inte bli något där. Synd, för att han verkar vara så underbar. Men det är bara att resa sig upp igen och gå vidare.
Men vad är det med mig som gör att alla killar jag möter ger mig tron på att det är den stora kärleken? Jag antar att det är för att jag vill ha någon att dela mitt liv med. Jag vill ha någon att tycka om och som tycker om mig. Jag vill känna mig älskad. Vill inte alla det? Har jag tur så hör jag av T någon annan dag.
Men jag får inget grepp om honom. Ena dagen skickar han massor med sms. Igår fick jag hans msn och idag så hör jag inget av honom alls. ja ja, det blir säkert bra.
Nu är det dags för sängen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar