Hur mycket jag än älskar mina barn så har det varit otroligt skönt att småtrollen har varit hos K i helgen och det bara har varit jag och ängeln hemma. Vi har köpt snabbmat, glott på film och bara latat oss.
Igår var en dag fylld av oro. Hörde ingenting av finaste, och fick inte tag på honom. Till en början var jag inte orolig, men ju mer klockan blev och jag inte hörde nåt, ju oroligare blev jag. Lillebror kom och höll mig sällskap. Inte förens strax innan klockan 23 hörde jag av finaste. Snacka om att jag blev lättad. Jag hade ju föreställt mig allt möjligt hemsk. (Självutnämnd drama queen.)
Idag när vi pratade så var han inte alls som han brukar, och när jag började tänkte efter så har han inte varit det på ett tag. Jag skickade iväg ett sms och frågade vad som var fel. Fick tillbaka en snäsig förklaring. I nästa sms bad han dock om ursäkt. Det behöver han inte göra, jag förstår honom. Visst, det är väl inte det roligaste när han är sur och grinig, men jag förstår honom. Och känns det bättre att han tar ut det på mig så får han väl göra det.
Fick sms av J idag också. Vi satt och messade ett tag fram och tillbaka. När han kallade mig för “My lady” så log jag vid minnet. Nätterna när vi sprang runt och lekte i SM var så otroligt kul. Han pratade om att komma upp hit på semester och jag hoppas verkligen att han gör det. Det skulle vara kul att ta “några” öl ihop och se när han försöker supa mig under bordet. Sen var han ju naturligtvis tvungen att nämna soffan. Det minnet vårdar jag ömt. 
I morgon måste jag ringa vårdcentralen. Infektionen vill inte gå över, så jag måste dit och lämna prover och få en ny kur antibiotika.
Och i morgon kommer småtrollen hem, fortfarande sjuka tydligen. Så det är väl bara att se fram emot ytterligare en vecka fylld av stress och för lite sömn. Men på fredag styr jag färden mot huvudstaden för en helg fylld av mys och gos.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar