Gud vilken lång dag det har varit. Skruttans feber hade gått ner lite, vilket betyder att hon var tillräckligt frisk för att vilja göra något, men inte hade orken. Så hon har varit rastlös hela dagen. Lillklutt var ungefär som igår. Han har setat klistrad vid mig från det han vaknade tills det han gick och la sig. Jag är helt slut. All ork har gått åt till att bära runt på Lillklutt och försöker sysselsätta Skruttan på ett lugnt sätt.
Som tur är så kom älskade Lillebror över och roade Skruttan ett tag.
När Lillklutt somnat åkte Lillebror hem, och Skruttan skulle sova. Och all min ork var slut. Och all Skruttans ork var slut. Så efter att ha försökt i två timmar att få henne att somna så förlorade jag tålamodet. Vi grälade och det slutade med tårar för oss båda. Vi kramades, sa förlåt och blev samns.
När hon hade somnat så sjönk jag bara ner i soffan och grät. Och jag gråter fortfarande. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte vara både mamma och pappa. Och jag gråter av tusen anledningar. Att jag inte orkar, att situationen inte är rättvis mot barnen, oron över hur jag ska klara av att räcka till och se vad de behöver. Och tårarna tar aldrig slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar