Fundering

När jag var runt 13-14 år gammal så träffade jag I för första gången. Det var kärlek vid första ögonkastet. Han var några år äldre. Vi blev snabbt bra vänner, men aldrig något mer. Jag var för ung till en början. När jag blev lagom gammal var det antingen han som hade någon eller jag. Men vi var alltid vänner. Och jag älskade honom sen den första dagen jag träffade honom. Vi kunde sitta tysta ihop i flera timmar. Många nätter spenderades i hans soffa tittandes på film.

Så kom äntligen den där dagen när han var singel och jag var singel och vi sprang på varandra ute. Pratade lite, kramades. Vi har alltid tyckt om att vara nära varandra. När utekvällen började lida mot sitt slut fick vi tag på varandra och gick tillsammans hem till mig för att äta muffins Det blev mer än så.

Men han har vissa problem som gör att båda han och jag var rörande överens om att det aldrig kunde bli vi. Men jag älskade honom fortfarande, och jag vet att jag var speciell för honom.

Sen träffade jag K, och det gick lång tid innan jag och I råkade springa på varandra på stan. Då hade han hunnit byta nummer 100 gånger, och jag fick hans nya nummer. Vi började umgås igen, och trots att jag levde ihop med K så älskade jag fortfarande I.

Det tog slut mellan mig och K. En kväll låg I och jag i en soffa hela kvällen, sked och tittade på film och bara var nära. Rörde vid varandra, lät läpparna mötas. En annan kväll var vi på fest ihop. Jag satt i hans knä hela kvällen, vi var aldrig mer än en meter ifrån varandra. Rörde vid varandra, lät läpparna mötas. Vi satt en hel natt i en trapp ihop. Nära. Vi sa inte många ord till varandra den natten. Vi bara sätt nära och njöt av varandra.

Sen upptäckte jag att jag var gravid, och fattade beslutet att försöka igen med K. I blev varken arg, upprörd eller någonting annat. Han förstod. Det kunde aldrig bli han och jag. Och jag älskade honom fortfarande.

Sist jag såg honom var för ca ett år sen. Vi sprang på varandra på stan. Han hade bytt nummer tusentals gånger och jag tänkte inte på att be om hans nya nummer. Jag var bara glad att få en kram, vara nära, och med tanke på hur han lever så var jag överlycklig bara att se att han fortfarande var vid liv. Och jag älskade honom fortfarande.

Nu sitter jag här idag och har ingen aning om hur jag ska få tag på honom. Få höra hans röst, ta reda på vad som har hänt det senaste året. Lever han ens?? Och det var 15 år sen ungefär vi möttes för första gången, och jag älskar honom fortfarande. Min I, som är finast i världen även under sina värsta, mest slitna perioder. Som läser mig som en öppen bok. Och jag vet inte hur jag ska få tag på honom, utan kan bara hoppas att vi springer på varandra igen, som vi alltid gör förr eller senare.