Det är ju bara så djävla typiskt mig hela situationen. Kim börjar att bli samma person som han var när vi först träffades. Jag tror att det var bra för honom att vi flyttade ifrån varnadra. Han fick tid att reda ut sig själv, och vem han egentligen är utan drogerna. Han gick från pundare till pappa, och fick aldrig en chans att hitta sig själv.
Men självklart måste jag då falla för honom igen. Nu när han gått vidare och gärna kan tänka sig bra sex, men inget förhållande. Nu är situationen helt tvärt om mot förut. Förut hade jag gärna sex med honom, men inget förhållande. Nu vill jag så gärna bara mysa ihop mig i soffan med honom.
Jag kommer ihåg hur han fixade och trixade för att lösa så att jag kom hem ifrån Johan så fort som möjligt. Och när jag äntligen kom av tåget så stod han och ungarna där och väntade på mig. Han hade en ny blå t-shirt på sig som satt perfekt över hans slimmade överkropp. Då kunde han tänka sig ett förhållande, och jag bara sex.
Men nu, nu är det inte så. Så jag får sitta här själv i soffan om kvällarna och önska att det var vi igen, medans han sitter hemma och önskar att han fick komma över och sätta på mig. Men med tanke på våran historia så är jag inte förvånad över att han inte vill ha ett förhållande.
Och jag vill också så gärna ha sex med honom. Sexet mellan oss var alltid underbart. Men det går inte att enbart ha sex med nån man fallit för. Det gör för ont. Så jag säger nej, trots att hela min kropp skriker efter honom. Eller är det helt enkelt så att jag förväxlar nostalgi och lustar med kärlek??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar