När jag pratar med Alfonso så känns allt så bra. Det känns som om alla hinder som är, inte spelar någon roll. Att de bara är tillfälliga och att vi kommer att lösa det.
Det är när vi inte pratar som alla tvivel och tankar kommer. Tidsskillnaden är så stor, så att det är inte så ofta vi får en chans att prata. Vi är sällan online på msn samtidigt och jag behöver nån som jag kan höra av mig till när jag känner det där suget av saknad i magen. Eller när dagen har varit skit och jag behöver nån som lyssnar. Nån som finns där. Och jo, han finns där och lyssnar och stöttar, när han är online.
Hela den här situationen är ny för mig. Jag har haft distansförhållanden förut. Men då har man kunnat träffas mer ofta, typ på helgerna och så. Och man kan skicka sms, prata i telefon osv. Nu är det bara att vänta på plinget från msn som berättar att han kommit online.
Men det är bara jag som har haft för mycket tid på mig att tänka nu när ungarna är hos Kim och jag inte har något att sysselsätta mig med. I morgon kommer de hem igen och jag kommer att ha fullt upp och vara nöjd med livet precis som det är. Men jag kommer ändå att ha ett öra öppet som lyssnar efter plinget från msn *s*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar