Namnlös

Inttu är inne i en av sina svackor som kommer med jämna mellanrum och genast börjar jag att oroa mig som jag alltid gör. Jag oroar mig för att det är något jag har gjort, trots att jag vet att det inte är det. Jag oroar mig för att han ska ta ett återfall, trots att jag vet att risken är väldigt liten, men jag vet också att den ändå att den finns där. Jag oroar mig för allt och ingenting och all energi går åt. Det är ju nu jag måste se till att jag har energi så att jag kan finnas där för honom. Om han bara lät mig.