Det finns två typer av böcker om barn. Den första är skriven av barnläkare, som oftast inte har barn själva, och tar upp allt ifrån barnsjukdomar till hur man får den lilla att bara på två sekunder somna i sin egen säng, efter att i två år har somnat mellan mamma och pappa i dubbelsängen.Den andra typen är den humoristiska. Som oftast är skriven av en engelsk eller amerikansk mamma som själv har fyra ungar, minst. Dom skriver så där roligt och man skrattar igenkännande. Men ingen av dem tar upp det där som alla föräldrar går igenom. När man känner sig urusel för att man har tappat besinningen efter en hel dags bråk, matvägran, badvägran och till slut fyra timmars konstant skrik tills de utmattade somnar i soffan för att föräldrarna gett upp. När man tänker fula saker och önskar att man bara kunde dra bort från allt. Få sitta själv i en liten etta och bara lyssna på tystnaden.
Nu har jag hittat en sån bok. Karin förde dagbok både under sin graviditet, och första året men sin lilla Liset. Det här är boken om första året. Den borde vara obligatorisk läsning för alla som funderar på att skaffa barn, är gravida eller redan har barn. Den visar hur det verkligen är. Att ibland är det så där roligt och humoristisk, medans man en annan dag känner sig som en hemsk mamma. Man vill inte vara mamma, utan vill gärna ringa till BB och fråga om det finns ångervecka. Den tar upp problemen som blir i alla förhållanden efter första barnet. Alla bråk om skitsaker, där det är den ofantliga tröttheten som gör att man förvandlas till idioter båda två.
Tjejer ska absolut läsa den, för att veta att det inte är dem de är fel på, det är såhär det blir allt som oftast. Och det är helt ok att det blir så, hela din värld har just vänts upp och ner, klart att man blir förvirrad och frustrerad. Men även killar ska läsa den, så att ni får ett hum om hur vi tjejer tycker, tänker och känner den första tiden som nybliven mamma. Läs den tillsammans så att ni också klarar er igenom det första året tillsammans. För det är jobbigt som fan, det är normalt, det är naturligt, och du är inte ensam om det.
Läs även andra bloggares åsikter om Karin Milles, En mammas dagbok, böcker
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar