Söndag 12 September

Inttu var över några timmar idag på eftermiddagen. Dels så hjälpte han mig att fixa malaren som jag givetvis lyckades förstöra ännu mer, och sen pratade vi. Till skillnad från alla tidigare gånger när jag så tydligt har märkt att han inte tar in vad jag säger utan tror att allt ska vara som vanligt efter några dagar, så verkar det faktiskt som att han förstår den här gången. Han inser att det faktiskt betyder en hel del hårt jobb för honom för att jag ens ska överväga att lita på honom igen.

Men jag är så rädd. För jag vet att även om han gör sitt bästa, så tänker han fortfarande som en missbrukare, trots att han har varit ren i över ett år. Människan lär sig ett sätt att bete sig och ju längre man beter sig så ju svårare är det att träna bort. Så jag vet att det kommer att komma fler gånger där han beter sig som en missbrukare. Men jag kan inte bara kasta bort 18 år och mitt livs stora kärlek p.g.a. rädsla.

Det stora är inte att bli ren efter många års missbruk, även om det självklart är ett stort steg. Men det är bara det första steget av många. Det riktigt svåra kommer efter, när man ska lära sig ett helt nytt sätt att leva. Och han har bara varit ren i drygt ett år, efter över 15 års missbruk, det är väl klart att han fortfarande har mycket att jobba med. Och under det här året har han gjort framsteg, även om han har mycket kvar.

Och vad vore jag för vän om jag inte fanns där när han försöker att få ordning på sitt liv? Jag vet att han har gjort fel, jag försöker inte ursäkta det han har gjort. Men alla gör fel, och om inte de vi älskar mest finns där för att ta emot oss när vi faller, vem ska då göra det?