Skrutt också

Min hjärna har bitit sig fast vid en tanke. Eller snarare en person, han den där som jag träffade för en månad sen, här i bloggen känd som RA. Nån som det hade kunnat bli något med om inte verkligheten lagt sig i och sett till att det inte blev så. Och jag är en sån person som tror att det blir alltid som det blir för att i slutänden är det bäst så. Alltså är det ju bäst så att det inte blev nåt. Varför envisas då hjärnan med att ploppa upp tankar på den här människan? Jag vet att han läste här förut, men han läser nog inte här längre. Ja varför skulle han när vi inte har någon kontakt mer? Det sista jag hörde av honom var ett sms jag fick till svar när jag skickade ett om att jag hade drömt om honom och han undrade om det var något porrigt jag drömt. Nej, nu ger jag min hjärna order om att glömma honom genast.