Så beter man sig inte mot ett barn

Idag när jag skulle hämta Maja så hade hennes sko gått sönder, och hon berättade vem det var som hade dragit sönder den.

Jag gick då för att leta upp en fröken att prata med, det är nämligen inte första gången sånt händer. Saker blir stulna, has sönder och liknande.

Vi gick in och satte oss i personalrummet och det första hon säger när Maja berättar vem det var är att Maja ljuger. Anledningen? Jo, enligt fröken så märks det nämligen när den pojken och fröken hade minsann inte märkt det. Det var hennes anledning till att säga till mig och min dotter rakt i ansiktet att min dotter ljuger. Hon uppmanar Maja gång på gång att tala sanning och berättar att man inte får ljuga. Maja fortsätter att säga samma sak, med mer och mer darr på rösten för varje gång hon får höra att hon ljuger.

Sen sa fröken vidare flera gånger att Maja hade sagt vid lunchen att Leo hade haft sönder hennes sko mitt i natten. När jag tittade på Maja för att se om det stämde (det är nämligen väldigt lätt att se på Maja om hon ljuger) så ser jag att stackarn är gråtfärdig. Så reagerar hon när hon blir oskyldigt anklagad för något. Jag har känt min dotter i sju år så jag vet hennes reaktioner.

Maja säger flera gånger att hon inte alls sagt att det är Leo. Fröken kontrar då med att det har Maja visst sagt för fröken har minsann inte hört fel. Maja säger också att det inte var vid lunchen hon sa det, men det var det enligt fröken visst. Tills hon råkar att försäga sig och säger att Maja sagt det vid mellis. Då påpekar jag att hon ju sagt att Maja sagt det vid lunchen och undrar hur det kan komma sig att hon nu helt plötsligt ändrar sig, medan Maja hela tiden sagt samma sak. Det borde ju tyda på att det kanske är Maja som har rätt.

Då snäser hon åt mig att hon minsann inte sagt mellis utan hon sa lunch och jag har hört fel för hon säger inte fel. Då kändes det ungefär som att argumentera med en vägg så jag sa att Maja kommer i fortsättningen att ha sina skor hon i vanliga fall har på gympan tills jag kan köpa nya i slutet av månaden, och fram tills dess kan hon alltså inte vara med på gympan eftersom de måste ha skor. Sen tar jag Maja och går därifrån.

När vi kommer ut ser jag tårarna i Majas ögon och hon darrar på rösten när hon lovar att hon faktiskt talar sanning. Jag säger att jag tror på henne och att hon inte ska oroa sig för jag vet att hon talar sanning.

Missförstå mig inte nu och tro att jag är en sån förälder som tror att mitt barn är en ängel och aldrig ljuger. Min dotter kan ljuga lika bra som någon, men jag ser på henne när hon ljuger och jag ser när hon talar sanning och den här gången talade hon sanning.

Det är en sak om fröken inte tror på Maja, men att bete sig som hon gjorde accepterar jag inte. Maja har varit ledsen sen vi gick därifrån och frågar mig hela tiden om jag tror på henne.
Så i morgon tänker jag ta ett telefonsamtal med rektorn och förklara vad som hände.