Och i soffan just nu sitter det två vackra barn som behöver att mamma orkar. Orkar laga mat, borsta deras tänder, duscha dem, ge dem uppmärksamhet, gå in och medla när syskonbråken går för långt.
Men var ska jag hitta den orken? När det är en kamp emot kroppen att ens kunna komma upp ur sängen på morgonen?
Nu önskar jag mer än någonsin att jag fick vara liten, krypa in i mammas famn och vila tryggt i vetskapen om att hon fixar allt.
Published with Blogger-droid v1.7.4
1 kommentar:
Men hur gick det med stödfamilj eller nåt sånt? För avlastning då o då känns det ju som att du mår bra av för att ladda batterierna liksom..
Skicka en kommentar