Jag beundrar honom för att han klarar av det. Men jag är samtidigt livrädd för att han ska vakna en dag och inte klara av det längre. Att han ska ta dottern och lämna mig. Och att sonen måste flytta till sin pappa på heltid för att jag inte orkar mer. Det skulle verkligen få mig att gå under totalt.
Liten fotnot från mig: dottern Maja, är min och Kims gemensamma dotter, sonen Rasmus har jag från ett tidigare för hållande.
Min älskade familj betyder allt för mig, och det är tanken på dom som gör att jag ens kommer upp ur sängen när jag mår så här. Tur att jag inte gör det så ofta. Det brukar inträffa en gång per år, och då är det bara att vänta ut det. Jag har provat allt, förutom att gå till läkare och få medicin mot min ångest. Det skulle säkert hjälpa, det tvivlar jag inte det minsta på.
Men det är bara det att jag inte får gå till läkare. För landstinget. För innan jag går till en läkare och får mitt recept så att jag kan fortsätta att leva ett normalt liv, så ska jag gå till en psykolog. Jag måste ha varit hos varenda psykolog i stan vid det här laget. Varför är ingen av dem kompetent nog att förstå att min ångest faktiskt inte beror på taskig barndom? De ska alla ner och gräva i min barndom för att försöka hitta någon anledning till att jag mår dåligt. Felet ligger inte där kan jag tala om. Jag hade en helt normal barndom. Inte en alkoholiserad förälder så långt ögat kan nå, inga elaka styvföräldrar, ingen barnmisshandel, inte ens en dask på rumpan. Jag växte upp i ett hem med mycket kärlek, respekt och omtanke. Varför kan inte alla dessa psykologer förstå att ibland så mår människor dåligt kort och gott? Det behöver inte alltid vara något som har hänt i det förflutna? Nej, nu ska jag sluta gnälla och försöka få tag på sambon. Ska höra om han vill följa med ut till Tuna Park och handla vårskor till barnen efter han slutat jobbet. Man kanske mår bättre om man kommer ut och gör lite shopping (som jag älskar) med familjen (som jag oxå älskar).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar