En sån är jag idag. I alla fall under de få timmar när jag har varit vaken. Har sovit större delen av dagen, eftersom att jag är sjukskriven när jag har det.
För tro mig, trots alla tv-reklamer om att att Panodil och Ipren minsann botar även den värsta PMSen så är det inte så. Det gör varken till eller från. Jag kan proppa i mig en hel karta utan att märka någon skillnad. Här är det tunga smärtstillande på recept som gäller. Och av dom blir man trött, och då sover man. Och när man inte sover så har man såna kramper i magen att man spyr, bokstavligt talat. Så halva dagen har gått åt till sömn, och den andra halvan har gått åt till att stå med huvudet över toaletten och be om att man ska få dö istället.
Så ikväll så tänkte jag att jag ska tillbringa en timma med att titta på Desperate Houswifes och trycka i mig en stor påse med smågodis (som jag unnar mig en gång i månaden). Synd bara att dottern inte tänkte samma sak. För inte somnade hon inte. Nu är klockan 22:45 och hon är fortfarande vaken och busar. Jag förstår inte hur hon orkar den ungen. Hon är ju bara 13 månader. Hon har varit vaken sen kl 7:20 i morse med undantag av 20 minuters sömn efter lunchen. Vi funderar på att kontakta BVC och gå och testa om hon har någon bokstavskombinationssjukdom. Det vore nästan skönt om hon hade det, för då skulle vi få en förklaring till varför hon är vaken 17 timmar per dygn. Det ska man väl inte orka i den åldern?
Hennes pappa och jag är helt förstörda, förståligt nog. Jag känner mig som en sån hemsk mamma när orken tryter. Så blir aldrig de andra mammorna. De vill inte skaffa sig en liten etta där de kan sitta i lugn och ro utan barn ibland. De blir inte så trötta på allt att de funderar på att rymma hemifrån?? Eller, gör de det? Funderar de oxå på att gå och ställa sig på torget och sälja ungen för 100 kr till första bästa tänkbara köpare som inte är pedofil? Snälla, säg att ni gör det, så slipper jag ha så dåligt samvete.
Tur att hennes pappa är så underbar så att han låter mig få min tid för mig själv när det behövs. Han låter mig stänga in mig i sovrummet ibland med datorn i flera timmar och bara låtsas som om han och barnen för ett litet ögonblick inte existerar. Det är otroligt skönt. Men det skönaste av allt är ändå att komma ut ur sovrummet efter några timmars slösurfande och mötas av en leende liten flicka som sträcker upp armarna och ska komma upp och kramas. Det är då man inser att hur jobbigt det än är, så skulle man inte vilja ändra på sitt liv eller sin familj för allt i världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar