Det är konstigt det där med blommor. Jag lyckas alltid ta död på dom. De blommor vi köper hem blir i regel en månad gamla sen är det bara att förpassa dom till blommornas himmel. Förutom när vi köper blommor som det inte är meningen att de ska bli så gamla, då dör de aldrig. Som våran julstjärna jag köpte. Jag tänkte att det måste vara den perfekta blomman, de ska ju inte leva så länge. Hehe, trodde jag ja. Den bara växer och frodas trots all misshandel från katterna (i form av agerande som kattgodis) och tortyr från oss (i form av inget vatten, sen övervattnad). Men dör den? Nehej då.
Jag gillar inte att mina blommor dör, jag älskar hem som är fulla med grönt i fönster och ytor. Varje gång jag köper en blomma är jag noga med att ta reda på hur precis den blomman ska skötas om, hur mycket vatten och hur ofta, ska den stå i ett soligt fönster, eller ett som ligger i skugga osv. Jag pratar med dom och berömmer dom för hur fint de växer. Funkar det? Pffft, knappast. Efter en månad så är det ändå bara att säga hej då, kasta i soporna och ge sig ut på jakt efter nya.
Det konstiga är att när det kommer till blommor så är det jag i familjen som får sköta om dom, trots att sambon gått floristutbildning på ett år, och även jobbat extra i blombutik. Hans uppgift är tydligen att berätta för mig hur de ska skötas om. Jag som nästan lyckas ta död på plastblommor till och med.
När vi flyttar till fyran så ska jag fylla hemmet med växter, och den här gången ska jag lyckas att hålla dom vid liv. Dom ska få vatten, sol eller skugga vilket de föredrar, växtnäring, prat och kärlek i mängder. Och gud nåde den blomma som ger upp och dör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar