Att vara föräldraledig är något helt naturligt, att antingen mamman eller pappan stannar hemma första tiden för att ta hand om den lilla. Det är något som folk tar för givet, som är helt naturligt. Men när mammadagarna tar slut, och man fortfarande stannar kvar hemma, det är då som det blir konstigt. När man blir hemmafru. För det är fult att vara. Det flyttar kvinnan tillbaka till femtiotalet, och man får höra om hur alla kämpade för att kvinnorna skulle komma ut på arbetsmarknaden. Att få komma ifrån att dagligen ta hand om barn och hem.
Om folk frågar vad man gör, och man svarar att man är hemmafru så möts man inte alls sällan med förakt. För man måste ju vara dum i huvudet om man väljer att frivilligt stanna hemma. Att ta hand om hem och barn medans ens partner jobbar och tjänar pengar och försörjer familjen. Antinge är man dum i huvudet, eller så är man förtryckt. Eller så förutsätter folk att man är en lat fan som inte orkar jobba. För alla vet ju att när man är hemma med barn så ligger man tydligen bara i soffan, käkar praliner och tittar på såpor hela dagarna. Eller så antar dom att man är för trög för att få ett jobb och att man lever på bidrag. Kan upplysa er om att trög är jag inte, och vi får inte en krona i bidrag, varken försörjningsstöd eller bostadsbidrag.
Min arbetsdag börjar klockan sex på morgonen ungefär; i samma sekund jag slår upp ögonen så börjar jobbet. Sen är det full fart fram till klockan ett, när det är dags för dottern och sova middag. Under timman hon sover så passar jag på att göra sånt man gör bäst utan hjälp från en 21-månaders baby. Som att kanske få på sig kläder och smink, fixa håret, och hinna med att hänga en maskin tvätt och frukostdisken.
När min sambo slutar jobbet klockan två så har hans arbetsdag slutat, och min har inte ens kommit halvvägs. Den slutar när barnen somnar. Där börjar folk också gnälla, min karl bara kommer hem från jobbet och tar det lugnt medans stackars lilla jag får slita. Men vet ni vad, det är inte alls synd om mig, jag har själv valt att leva så här. Och att jag fixar tvätt osv när han kommer hem från jobbet passar mig utmärkt. För då kan han leka med dottern och jag får pyssla med mitt i lugn och ro. Han har inte träffat sin skrutta på hela dagen, och hon är överlycklig att pappa är hemma.
På helgerna är det dock en annan sak, då gör jag inte många knop här hemma. Då delar sambon och jag på det som är absolut nödvändigt att göra, och allt annat kan vänta till en annan dag. Helgerna är familjens tid, som vi tillbringar tillsammans.
Så trots att vi lever så kvinnoförnedrande som vi gör, och får alla superfeminister att sparka bakut, så har vi ett bättre förhållande än de flesta jag känner. Vi är inte sönderstressade för att båda jobbar heltid, och ska hinna med att ta hand om ett helt hem. Vi hinner med varandra, vi hinner med barnen och vi får tid för oss själva också. Sonen kan alltid komma till oss om han behöver hjälp med läxan, för vi har alltid tid. Vill någon av trollungarna kramas så har vi tid med det också. Sambon och jag har kvalitetstid varje kväll efter att barnen har somnat, för då är allt som ska göras hemma redan klart, för att jag har haft hela dagen på mig.
Så fram för mer hemmafruar, så vi slipper alla dessa utbrända kvinnor (och män) som ska bolla heltidsjobb, med familjeliv, med egen tid och alltid ha 100% koll på allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar