Jaha ja, nu måste man tydligen ha rätt att vara deprimerad, vilket jag inte har fick jag höra. Jag har ju sambo, två barn, ett tredje på väg, mat i magen och tak över huvudet. Alltså är allt frid och fröjd och jag har ingen rätt till att må dåligt. Har ni hört något så idiotiskt?? Hur fan kan man säga så till en människa som mår dåligt, att man inte har rätt till det. Skulle ni säga så till en människa som har t.ex cancer, att dom inte har rätt att få det, för de har levt nyttigt i hela sitt liv??
Tro mig, hade jag fått välja hade jag verkligen inte mått så här. Varje dag är en kamp för att ens ta mig upp ur sängen och in i duschen. Att överhuvudtaget orka med att göra något här hemma är en ständig kamp. Och när jag säger deprimerad, så menar jag inte “oj vad deppig jag är för jag bröt en nagel”. Ni människor som aldrig har mått så här, och inte vet vad det innebär behöver över huvud taget inte berätta för mig om vad jag har rätt eller inte rätt att känna. Fick även det goda rådet att om jag började träna så skulle jag må mycket bättre. Hur ska jag kunna komma i väg till gymmet när jag inte ens kan ta mig utanför dörren?? Sambon får sköta allt som man måste gå utanför hemmet för att göra, hämta och lämna på dagis, handla osv. De dagar jag lyckas ta mig utanför dörren är en seger större än att bestiga Mount Everest. Så snälla, sluta berätta för mig vad jag har, och inte har, rätt att känna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar