You make me wanna...

Den senaste tiden har jag pratat massor med J. På msn, telefon osv. Han har haft det lite jobbigt, och jag har blivit glad varje gång jag trots det har lyckats få honom att skratta. Jag har också, som ni vet, haft det lite jobbigt, och han får mig att skratta. Men, det är mer än att han bara få mig att skratta. Och så i natt så kom det ett sms från honom. Jag vet inte hur många gånger jag läste det och hjärnan bara fortsatte att vara helt tom och inte ta in det den skulle. Det enda jag kunde skicka som svar var “det samma”. Sen gick jag och la mig. Trots extra stark dos medicin tog det lång stund innan jag kunde somna. Nu bara måste han och T komma hit om två veckor.