Läkarstrul

Ja den svenska sjukvården är underbar ibland. Sen min förra läkare slutade så fick jag en som är så vimsig så hälften kunde vara nog. Han kan ingenting om de mest vanliga medicinerna. Han går totalt emot vad ALLA mina tidigare läkare ordinerat, och vägrar att skriva ut de mediciner som ALLA mina tidigare läkare ordinerat. Enbart för att han personligen tycker att de medicinerna inte är så bra.

Vi talades vid en snabbis på telefonen i mitten av Augusti. Då tyckte han att allt flöt på bra, och att vi kunde höras igen nån gång runt jul. Jag påpekade att jag faktiskt kommer att behöva prata med honom innan jul pga sjukskrivningar, arbetsträning, medicin osv.

För en månad sen skulle min sjukskrivning förlängas. Jag behövde få en kopia hemskickad för att kunna lämna in till Försäkringskassan för att få min sjukpenning. Jag fick veta att den är förlängd. Men har fortfarande inte fått hem nån kopia, trots upprepade telefonsamtal. Ringde i måndags pga av att jag är på väg neråt igen. Jag har lärt mig av tidigare erfarenheter att det är bra att ringa så fort som möjligt för att kunna få läkartid, bunkra upp med sömntabletter och ångestdämpande, osv. Påtalade då att jag fortfarande inte fått nån ny läkare efter att jag vid senaste samtalet dit påpekat att jag inte vill gå till han jag har nu. Fick då veta att jag skulle höra av mig dagen efter. Ringer dagen efter, bara för att få veta att de inte har någon annan läkare där till mig. Kunde de inte ha berättat det för en månad sen när jag för första gången påtalade att jag ville byta läkare.

Så vad skulle jag göra? Jag behöver ju en läkare, men de har ingen läkare där. Och jag har rätt att byta läkare. Då fick jag vända mig till enhet Nord tydligen. Där var de jättetrevliga och skulle ordna en läkare till mig så fort som möjligt. Men faktum kvarstod, jag är på väg ner och behöver medicin omgående. Fick rådet att vända mig till jouren så länge. Fick tid hos jouren. Kommer upp dit, och får naturligtvis vänta i över en timma eftersom de fått in mer akuta fall. Dessa akuta fall bestod av en som satt och pratade med alla sina kompisar i mobilen samtidigt som hon åt medhav mat från McDonalds. Den andra som var i mer akut behov av läkare låg i soffan med kudde och filt och snarkade högt och ljudligt och verkade inte bry sig. Jag däremot var färdig att hoppa från taket.

Till slut fick jag träffa en läkare som faktiskt var vettig. Hon hade tagit sig tid att läsa min journal, och hela samtalet var över på 5 minuter. Jag berättade hur allt var, vilka mediciner jag behövde och så var det inte mer med det. Hon tyckte det var skönt att för en gångs skull träffa en patient som vet vad hon behöver och har insikt och erfarenhet.

Sen åkte jag hem och gjorde absolut ingenting. Pratade med J på msn. Fy fan vad jag har starka känslor för honom fortfarande. Fick riktiga flashbacks när vi satt och lekte på msn med våra webcams, precis som förr. Han får mig fortfarande att dumflina med hela ansiktet. Och jag älskar fortfarande att se hans leende.

Fick även åter stifta bekantskap med våra nattliga samtal, och jag insåg hur mycket jag har saknat dem. Saknat att prata om allt och ingenting, saknat att höra hans röst det sista jag hör innan jag somnar. Jag sover mycket bättre när jag har hört honom säga god natt.