Rädd

Jag är rädd. Jag har aldrig varit så här rädd i hela mitt liv. Allt började som en vanlig kväll. Jag satt och spelade med T och M. Sen var det tv-kväll i några timmar samtidigt som nattning av barn.

Efter tv lite mer spelande. Sen lite att äta och sen gå och lägga sig. Efter maten gick jag och K ut för att röka. Det blev lite tjafs, så där som vi har en förmåga att tjafsa. Men nånting var inte som vanligt, K var inte som vanligt. Skulle inte förvåna mig om han tänt på igen. Jag kände mig obehaglig till mods och gick in från balkongen, K gick efter. I köket blockar han vägen för mig, för att jag ska lyssna på vad han säger. Där kom den första tjänslan av rädsla. Jag försöker tränga mig förbi honom, han tar tag i mig. Jag säger åt honom att han ska släppa mig. Han släpper men säger att den här gången ska jag fan lyssna på vad han har att säga. Jag försöker åter tränga mig förbi, han tar tag i mig. Jag försöker komma bort, hans grepp hårdnar. Ni kan tänka er hur det blev. Slutresultat: 1 stort blåmärke på överarmen, en stukad handled och troligtvis en spricka i revbenet. Vet inte hur, men jag fick K att gå härifrån, och lämna nycklarna hemma. Han hann knappt stänga dörren så satte jag på säkerhetskedjan. Ringde honom efter att han hade gått och gav honom ett ultimatum: I morgon går han och skriver över vårdnaden av barnen till mig (vi har gemensam vårdnad) och lämnar en kopia i brevlådan till mig, annars ringer jag polisen och gör en anmälan och begär ensam vårdnad. Slutresultatet blir det samma, barnen växer inte upp med honom som han är. Jag tycker bara att det skulle vara synd om barnen att gå igenom en vårdnadstvist och få på papper att deras pappa är en kvinnomisshandlare. Så, nu är klockan mitt i natten, jag är ensam med tre barn, blåslagen, rädd och ingen att ringa till som kan komma hit.