Trots starka sömntabletter som brukar knocka ut mig 13 timmar så är jag vaken nu, och inte speciellt trött. Jag känner mig så stark. Jag har tagit tag i mitt liv, och visat att det är jag och ingen annan som har kontrollen.
Upptäckt mer lögner om K, inget som överraskar längre, och jag orkar inte ens bli upprörd längre. Jag har tagit första steget från att frigöra mig från honom. Jag har insett att allt hans snack är bara just det, snack. Han menar inte det han säger. Han älskar inte mig som han säger att han gör för då hade han inte behandlat mig så här. Och när han säger att han inte ens kan få upp den med nån annan än mig så är det bara för att knyta mig närmre honom, hans sätt att få mig att tro att jag är speciell. Men jag har insett att den enda som är speciell för honom är han själv. Han är den enda som är viktig. Vad han gör mot mig och barnen skiter han i, vi är bara kulisser i hans lilla pjäs om sitt liv.
Läste Unni Drougges biografi och slogs av det briljanta sett den var skriven på. Jag har sett att många inte delar den uppfattningen med mig. Jag tror att det beror på att de aldrig upplevt det själva. Hennes berättelse gör mig stark. Den visar på att det finns en väg ut. Att jag klarar mig utan honom. Att jag förtjänar något bättre. Men också att det är svårt att bryta dem band som finns. Att kärleken inte dör på en gång trots allt det som har hänt.
Även hennes sätt att låta sin son få vara med och skriva. Att låta honom berätta hur han upplevde allt. Det har öppnat mina ögon om att det här inte bara handlar om hur han behandlar mig. Även mina barn blir lidande. Och det tänker jag sätta stopp för. När jag skriver det här sneglar jag på det som ligger bredvid min stora mugg med kaffe: K’s hemmanyckel. Den är min nu. Han kommer inte in här utan min tillåtelse. Jag bestämmer över mitt liv nu, och det gör mig stark.
Tack för alla era stöttande ord, trots att jag inte vet vilka ni är så ger det mig styrka att gå vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar