21 februari 2008
Framåt
De första dagarna efter samtalet så tänkte jag på honom varenda sekund. Nu händer det bara ibland. De första dagarna efter samtalet så grät jag mig till sömns varje natt. Nu somnar jag oftast utan en enda tår. De första dagarna bröt jag ihop så fort “hans” låt spelades. Nu kan jag lyssna på den och uppskatta den. Sakta men säkert låter jag tiden läka alla sår. Och får upp ögonen för omvärlden.
Etiketter:
Sötnosen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar