Trots flera försök att förklara att allt var ett missförstånd så har sötnosen bestämt sig. Jag ska inte dit i helgen, och jag ska inte höra av mig till honom. Han hör av sig när han vet hur han vill ha det. Jag är på väg att förlora det bästa som hänt mig på bra länge, pga ett dumt jävla missförstånd och jag kan inte sluta att gråta. Jag är livrädd
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=PXMfaisnKe4&rel=1]
Jag var väl dum som vågade hoppas på att jag hittat nåt som kunde vara rätt. Jag tillät mig själv att bli sårbar för tidigt. Jag trodde att jag hade hittat nån som jag kanske kunde komma att känna nånting äkta för. Någonting som kunde utvecklas från att tycka om och vara kär. Ta steget vidare. Det ser inte så värst ljust ut. Så jag drar mig tillbaka och slickar mina sår och hoppas på det bästa. För han är det bästa som hänt mig på länge. Han gjorde mina dagar perfekta bara genom att finnas till. Han fick mig att känna mig omtyckt, och gav mig en tro på mig själv. Efter att ha levt i ett förhållande med fysisk och psykisk misshandel i nästan sex år, så kan jag berätta att en människa som efter det kan få en att tycka om sig själv, han är speciell. Och speciell är han sötnosen. Jag hoppas bara att efter han har tänkt igenom allt så är han fortfarande min. Men jag tvivlar på det. Det är nog över
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar