Som när vi var där i lördags för att fira Leo. Maja var jätteglad över att jag kom, så när vi fikade satt hon snett på stolen så att hon kunde se mig medans vi fikade. Och Kim var stenhård mot henne om att hon skulle sitta sprikrakt på stolen. Medans Leo fick sitta hur han ville, utan att Kim sa åt honom. Såna smågrejer gör han hela tiden, säger åt henne vad det än är. Hon får inte sitta med benen i kors på stolen när hon äter, medans Leo kan bete sig hur han vill vid matbordet.
Och det gör ont i mig när jag tänker på hur hon känner det när hon är där. Jag vet precis hur det känns, för min pappa var likadan när jag var liten. Att hela tiden bli tillsagd att man gör fel ger en känsla av att man inte duger, att man aldrig kan göra rätt. Och så ska man inte känna när man är fyra år.
Det är ens skyldighet som vuxen att bygga upp sina barns självkänsla. Här hemma har vi väldigt klara regler om vad man får och inte får göra, vad som är rätt och fel. Och varje gång mina barn gör rätt så får de beröm och uppmuntran. Men i vad som är fel så ingår här hemma inte i om man sitter med benen i kors när man äter, eller hur man håller i mjölkglaset. Här hemma får de alla tre lära sig hur man uppför sig gentemot varandra, att man ska säga förlåt om man gjort något dumt, inte bråka osv.
Jag ser ingen mening med att kontrollera mina barns minsta rörelse bara för att fylla mitt eget kontrollbehov. Allt jag skapar då är barn som knappt vågar röra sig av rädsla för att åter igen få höra att de gör fel. Jag lär mina barn vad som är rätt och fel, och hoppas att de tar det med sig när de blir vuxna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar