Morgonen startade så som just en måndagsmorgon kan starta. Mjölken är slut. Vilket betyder inget morgonkaffe för min del. Det innebär även saft till frukosten för trollen, med konsekvensen att de bara drack och inte åt nåt. Maja fick i alla fall i sig tre mackor till frukost. Leo åt dock inte ens en hel macka, utan gnällde bara över att han inte fick mer saft.
Och eftersom jag inte satt ner på morgonen med kaffe, så hade jag helt plötsligt en massa tid över. I vanliga fall stressar vi ut genom dörren fem minuter efter att trollen skulle ha varit på dagis. Nu var vi redo för att gå en timma innan de skulle börja. Med konsekvensen av att de blev rastlösa och bråkiga.
När vi så äntligen skulle gå så knackade det på dörren. Det var min gamla följeslagare herr Ångest som bestämt sig för att vi skulle slå följe den här dagen. In i köket, ta en sobril för att försöka få den bekanta herren att gå sin väg. Det funkade inte.
Insåg med en gång att det skulle inte bli ICA för min del efter att jag lämnat trollen på dagis. Bara raka vägen hem och lägga sig och vänta på att det ska gå över = ligga i soffan och försöka andas och tycka synd om sig själv. Självömkan stod på schemat för dagen för att orka med allt som ska göras efter att trollen kommit hem från dagis.
När jag väl lämnat trollen på dagis slog tanken mig, jag har varken kaffe, mjölk eller cigg så det räcker under dagen. Den tanken var mer läskig än att gå till ICA. Jag hade tunnelseende, det brusade i öronen och jag ragglade som värsta fyllot hela vägen till ICA. Mitt mål var kaffe och cigg.
Nu sitter jag hemma, har precis rökt och fixat en kopp kaffe, och trots den ångesten som fortfarande sitter i, så känner jag att jag klarar nog det här ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar