Att säga ja

Jag är så fruktansvärt dålig på att be om hjälp när jag behöver, eller att ta emot hjälp när den erbjuds. Som nu när Kalle fick veta att jag har taskigt med pengar, och sa att det är bara att säga till vad det är vi behöver, så kan han köpa med sig det, och jag sa att det inte behövs.

Eller när han sa att vi kan ordna så att jag kan hämta ut min medicin, som är helt slut, och som det är otroligt viktigt att jag inte håller upp med. Då sa jag också nej, och att jag kan hämta ut den när jag får pengar den 20e.

Varför tackar jag nej när en vän är snäll och erbjuder sig när jag egentligen vill tacka ja. Jag var inte varför faktiskt. Men det känns då som att jag står i skuld till den människan, och inte bara ekonomiskt. Det ekonomiska har jag inga som helst problem med. Det är att någon ställer upp för mig, och jag har inte har någon som helst aning om hur jag ska kunna göra samma sak för den människan.

Vissa människor har problem med att säga nej. Jag har problem med att säga ja, och jag har ingen som helst aning om hur jag ska komma över det.