Jo då, klart jag gick dit och ringde på. Här kör vi på utan att tänka efter. Och självklart öppnade han dörren, nyvaken. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag var så lättad över att inget hade hänt, och samtidigt så arg över att jag gått och oroat mig hela morgonen medans han legat och sovit sött. Så jag skällde ut honom, givetvis. Och han sa inte ett ord tillbaka. Det är nog första gången det händer.
Han hade vaknat mitt i natten och inte kunnat somna om, som så många gånger tidigare. Och i vanliga fall brukar han gå ut och gå någon timma för att inte rumla runt här hemma allt för mycket och väcka oss. Men den här gången hade han gått hem, och somnat. Och jag förstår honom. Jag är inte sur för att han gick hem. Det jag blev förbannad på var att han inte kunde ha skrivit ens en liten lapp, eller skickat ett sms. Och anledningen till att det inte gick att få tag på honom var att hans mobil stängt av sig, vilket inte det heller är första gången. Så han blev förbannad, men inte på mig, och kastade telefonen i väggen så hela huset skakade. Som tur är så har han en reservmobil. Men känner jag honom rätt tar det inte lång tid innan han har en ny mobil igen. Tror han har haft fyra stycken under tiden sen vi fick kontakt igen.
Så slutet gott, allting gott. Eller nåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar