I morse lät jag trollen sova. Jag tänker inte släpa upp dem tidigt när de blev väckta sent igår kväll och biltur genom hela stan och sen ner i sängarna här, varva ner och somna om. Så de fick vara lediga idag. Och när jag ringde sexårs och dagis för att berätta det så sa jag också att ungarna kommer att vara hos mig ett tag. Hur länge beror på vad jag får veta i morgon.
Så vi hade riktigt mysmorgon här hemma och gick runt i pyjamas till strax innan lunch. Sen körde vi igång. Eller ja, vi och vi, jag körde igång medans ungarna fortsatte att slappa i myskläder. Bakade en omgång frukostbullar också eftersom att Leo tjatat om det ett bra tag.
Sen kom kära Karro över med fika. Hon skulle låna telefonen för att ringa supporten om sin dator som bråkat. Och det verkade som om allt funkar nu. Och oj vad hon fick mig att skratta. Det är bara en riktig vän som kan få en att skratta när hela ens värld skakats om och man bara vill rulla ihop sig till en boll och gråta. Tack gumman.
RA kommer jag inte att höra något av mer. Vi kan väl säga att det som hänt visade lite hur han verkligen tänker, och det var inte så som jag trodde. Det är så lätt att prata om hur man känner, men så otroligt mycket svårare att visa att det är så.
Och nu har jag precis stoppat småtrollen i säng. Så nu försöker jag hitta något att sysselsätta mig med för att skuffa undan alla tankar som kommer. Jag orkar inte tänka mer, jag är slutkörd. Jag orkar inte tänka på samtalet jag måste ringa i morgon och vad jag kommer att få veta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar