När jag är stressad under en längre tid eller inte mår bra på annat sätt så tar det på min rygg. Och den har jag problem med redan från början eftersom vissa muskler är för korta. Så den extra belastningen i form av spända muskler vid stress gör att det alltid slutar med samma sak. Ryggskott. Så hela eftermiddagen har jag vankat omkring som en gammal gumma som är stelopererad. Ni får mer än gärna kalla mig för Tant Agda. Ska bli kul att se hur det går när lillebror kommer imorgon för att hjälpa mig att bära över en byrå till Karro.
Så går vi till scen två i min buskis och den börjar med en bekännelse: Jag har aldrig någonsin klippt naglarna på mina barn. Jag tycker sånt är superäckligt och föreställer mig hur jag klipper av dem fingrarna och blodet sprutar. Jo, för sånt händer jätteofta med en nagelsax. Men när blev fobier logiska?
De har alltid klippt naglarna när de är hos sin pappa. Men eftersom de inte är det nu för tiden, och jag hellre skulle dö än att be honom om det när han är här, så var det bara för mig att bita ihop och göra det. Jag hade tänkt att hoppa över det några dagar till, men när jag skulle smörja deras händer innan de skulle lägga sig så fick jag tänka om. Ungarna har varit här i snart en månad, och jag har inte klippt deras naglar en enda gång, föreställ er själva hur deras naglar såg ut. Så det var bara att bita ihop och plocka fram nagelsaxen.
Och kan ni gissa vad som händer? Inte ett enda finger klippte jag av och inte en enda bloddroppe föll. Det var nästan så att jag blev besviken. För man känner sig rätt korkad när man väl måste utsätta sig för en av sina fobier och så är det inte det minsta farligt eller läskigt. Så nu slipper mina barn se ut som de levde som barn till en bonde på 1800-talet och jag slipper att oroa mig för att dagis och sexårs ska ringa soc för att jag försummar mina barns hygien.
Nu ska jag vänta på att Rasmus ska duscha färdigt så ska vi tillbringa resten av kvällen med att titta wrestling och jag ska knapra Ibumetin som om det är smågodis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar