Jag är inte den mamman jag vill vara och en sån mamma jag tycker att de förtjänar. Jag är en trött och sur mamma. Och det är inte en dålig dag jag har, jag mår verkligen skit och har gjort större delen av tiden under en längre period.
Jag behöver mer avlastning än den tiden de är på dagis och sexårs.
Logiskt sett så vet jag att det enda rätta är att be om hjälp. Men känslomässigt så känns det som ett misslyckande. Jag klarar inte av mina barn. Jag känner mig egoistisk som väljer att låta mina barn vara hos några andra en natt varannan vecka för att jag ska få göra ingenting.
Men jag vet att det är det enda rätta, även mot barnen. De förtjänar en glad mamma som orkar och vill. Men mitt hjärta krossas bara vid tanken på att ringa min handläggare på familjerättenenheten på måndag och säga att vi behöver en stödfamilj. Det känns som att jag överger mina barn när jag är den enda de har. Men jag vet att i slutänden kommer vi att må bättre av det alla tre. Men jag kommer ändå att gråta mig till sömns inatt.
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon
4 kommentarer:
Du gör helt rätt. Det skriver du oxå. Det är inte lätt att vara ensam förälder. Du har barnen till 100 % och det tar på krafterna. Du är ALDRIG ledig. Så försök att inte vara ledsen. Det är inte ditt fel att det blivit så här. Det är dina barns pappa som strulat till allt. Så jag skriver igen: Du gör rätt!!!
Styrkekramar från mej.
Du är INTE egoistisk för du ber om hjälp !!!!
Tvärtom, du gör både dig och barnen något gott. Då deras pappa inte finns där nu och både du och barnen behöver andrum.
Du för att orka som ensammamma, få tanka egentid, sömn, bara vara ect
Man behöver sånt.
Du ska inte gråta över det, tänk va det kommer ge er i längden.
Du klarar visst av dina barn, det är inte det som det handlar om när man behöver stödfamilj.
Man behöver stödfamiljen för att orka.
Jag bad om hjälp för ca 6 år sen när jag blev sjuk och då bodde ändå jag och barnens pappa ihop. emn vi fick hjälpen för barnen skulle få komma hemmifrån och vi för att jag skulle få återhämta mig och barnens pappa för att kunna få leva ett så normalt liv som möjligt och slippa ta hand om både fru och barn en helg i månaden. (jag bröt ihop psykiskt)
I början grät jag när dom åkte kunde inte slappna av ect men efter ett tag så insåg jag vad det var gott att få den egen tiden, att tanka ensamhet, sömn, bara vara och slappna av.
Vår socialhandläggare talade oxå om för oss hela tiden att vi gjorde rätt som bad om hjälp, att det visade att vi verkligen gjorde allt för våra barn, vi var bra föräldrar som talade om när det inte gick längre och tog hjälp.
Idag jobbar jag själv som kontaktperson/familjestödjare för ensamstående föräldrar/jourhem
Nu ger jag tillbaka för den hjälpen jag fick under lång tid.
Så jag både förstår dig hur du känner gentemot att söka hjälpen och jag kan säga jag VET du kommer snart se annorlunda och ta tillvara på den tiden du får ensam för att orka vidare.
Kram
Jag ska berätta något som inte många vet. Jag har också gjort det när barnen var mycket små, inte pga av mig elöler dem men pga av deras far som var väldigt jobbig.
Jag har erfarenhet på gott och onty i en sådan situation så hör av dig om du behöver prata
kram Penny
(Jag har en ny blogg, du följde min gamla mamma meijer, men öpnnat denna nu)
http://pennys.webblogg.se/
Måste bara kommentera detta inlägget också!
Det är fantastiskt starkt och modigt av dig att be om hjälp. Och vet vad du mer ska tänka på? - Tänk vilken förebild du är för dina barn som genom denna handlingen visar att du är klok nog att be om hjälp för att du sätter deras bästa i första hand. Du sätter INTE dig själv först, även om det kan kännas så. Du visar dig sårbar och att ensam inte alls är stark. DET är värdefullt och Du är en otroligt stark mamma förstår jag när jag läser dina ord.
Kram
Skicka en kommentar