Jag lever, tror jag

Ja usch det har varit en riktigt jobbig helg, speciellt i lördags när jag fattade beslutet. Mamma ringde på natten när jag låg i sängen och kollade på serier och inte kunde sova och vi pratade i en evighet. Utan mamma hade jag gått under för länge sen.

Nu känner jag mest hopplöshet och tomhet. Det är väl psyket som har skärmat av sig för att det inte orkar att må dåligt antar jag.

Men idag har varit en riktig skitdag, idag också. Blev väckt kvart i sex av Maja som undrar om det är dags att gå upp. Hon ska upp halv sju så jag såg ingen mening med att skicka henne i säng igen.

När hon ska gå så kommer det fram att tagen till porten är borta, den tappade hon i trappan förra veckan när hon skulle hem. Hon hade letat men inte hittat den. När jag frågade varför hon inte sa nåt när det hände så sa hon bara "vet inte". Det är standardsvaret här hemma nu för tiden ifrån både henne och Leo.

Så när hon skulle gå så följde jag med ner och kollade under trappan men ingen tag. Ringde gårdskarlen som även städar men han hade inte heller sett den. Så nu måste jag beställa en ny och det kostar 200kr. Och vi behöver vårskor alla tre den här månaden. Leo behöver en jacka för snart är det för varmt med overall, då behövs jacka och överdragsbyxor. Maja måste klippa sig och så fyller hon ju så då ska jag köpa presenter åt henne. Så den där extra utgiften hade jag helst sluppit.

Efter att jag hade lämnat Leo på dagis så åkte jag med grannarna till ICA Maxi och storhandlade för två veckor framåt, att handla för en hel månad är omöjligt. Då får vi inte plats med allt. Sen kommer jag hem och då har posten redan kommit. Där ligger ett brev ifrån åklagaren att de lägger ner utredningen om misshandel när Leos dagisfröken höll så hårt i honom att han hade märken på magen i en vecka. Så nu kan hon fortsätta att jobba där och misshandla barn. En käftsmäll till alltså förutom att jag måste betala en ny tagg den här månaden.

Har även pratat med min handläggare och jag ska dit på ett möte så ska de göra en utredning om vad som är bästa hjälpen för mig. Hon föreslog hjälp i hemmet men det är inte det jag behöver. Jag behöver avlastning regelbundet, inte nån som kommer hem och hjälper mig att städa nån gång i veckan för det klarar jag utan problem. Så det är bara att hålla tummarna för att jag får stödfamilj och att det går fort för nu är det kris.

Nu sitter jag och väntar på att kaffet ska bli klart, och om 20 minuter är det dags att börja att hålla utkik efter Maja så att jag kan gå ner och öppna åt henne. Hela insidan skriker men utåt är jag lugn. Ångest till max trots ångestblockerare. Jag vet inte hur länge jag klarar av att hålla näsan ovanför vattenytan, redan nu står jag på tå för att komma ovanför ytan.

Bara en enda stor tomhet