Så efter att jag hade lämnat Leo på dagis så gick jag till apoteket och köpte avmaskningsmedel. När jag kom hem så hade han hunnit spy ner Majas säng och under soffan. Bråka med katten för att få i honom den. Han spottade ut den två gånger men sen fick jag honom att svälja den. Så nu ligger han under Leos säng och surar och jag tvättar nerspydd filt och sängkläder för fullt.
Pratade även med min boendestödjare om en ny tagg och han skulle komma förbi med en, och det kostar mig ingenting så nu behöver jag inte oroa mig för ekonomin den här månaden.
Trollens pappa ringde igår också och sa att han troligtvis kommer att få permission på trollens födelsedag i åtta timmar. Men har han tänkt att spendera hela permissen med henne på hennes födelsedag? Icke då, några timmar hade han tänkt att vara här sa han. Om man nu ansöker om permission för att ens dotter fyller år, är det då inte meningen att han ska tillbringa den med henne från början till slut?
Men jag orkar inte att bråka med honom mer. Han har tydligt visat att sånt stort intresse för sina barn har han inte. Först fick jag säga åt honom att när han ringde på onsdagar så fick han faktiskt prata lite mer än fem minuter. Han ringer alltså en gång i veckan och pratar sammanlagt mellan tre och fem minuter och han har inte träffat sina barn på nästan två månader. Och sen kan han inte ens tillbringa hela Majas födelsedag med henne utan han måste ju iväg och göra annat också. Vad kan vara viktigare än att vara med sina barn när man inte träffat dem sen i mitten på Februari? Med det ointresset han visar så är jag väldigt tveksam till att vi kommer att gå tillbaka till varannan vecka, det lutar mer åt varannan helg och kanske en natt i veckan.
Det ska bli spännande att se om han kommer ihåg att han ska ringa dem onsdagar halv fem nu när han har fått tillbaka sin mobil och inte ringer ifrån telefonautomaten. Då förväntar han sig väl att trollen ska ringa till honom. Men har han sagt att han ska ringa så får han faktiskt göra det, om inte annat så för att visa Maja att han går att lita på, för hennes förtroende för honom är nere på minus.
Jag då? Jo, det känns bättre nu faktiskt. Tror att det har mycket att göra med att jag vet att det kommer att bli bättre, jag har bett om hjälp och kommer att få det. Då blir det enklare att orka med, när man vet att man kommer att få hjälp. Och det dåliga samvetet över att jag sökt stödfamilj är borta. Det är det bästa för oss så som situationen är nu. Det är inte egoistiskt, jag gör ju det för barnens skull. För att de ska ha en mamma som orkar och inte kör totalt slut på sig själv. Då söker jag hellre avlastning nu än att det ska gå så långt att jag inte klarar av att ta hand om dem ordentligt.
Nu ska jag bara lista ut hur vi snarast möjligt ska kunna ta oss till andra sidan stan och Tuna Park inom en snar framtid för att införskaffa vårskor åt hela familjen. Buss är inget alternativ då jag för att kunna åka så långt måste stänga ute omvärlden med talbok i öronen och det går ju inte med två troll. Jacka till Leo ska införskaffas också snarast och så presenter till Maja som snart blir stora tjejen. Men det löser sig.
Världens suraste tjockis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar