Allt går att vänja sig vid, även ångest

Jag har ju trott att jag har varit fri ifrån ångest under en längre tid, förutom vid extrema tillfällen. Idag fick jag bevisat att jag hade fel. Jag har inte blivit av med min ångest, jag har bara vant mig vid att den finns där så jag tänker inte på att den finns där.

Idag var jag otroligt stressad, vilket hos mig utlöser ångest. Eftersom det var Majas kalas och det skulle komma mycket folk vilket skulle leda till hög ljudvolym, även det en stressfaktor hos mig. Jag ville inte vara stressad och på grund av det vara sur och grinig när vi skulle fira Maja så jag tog en Sobril för första gången på över ett år och tänkte inte mer på det.

Kalaset var kanon och höll på tills ungarna gick och lade sig vid valv åtta. Maja var överlycklig att alla hon tycker om kom, och var jätteglad över alla presenter.

Så ikväll stod jag och rökte när jag kände en olustig känsla komma krypandes. Jo men det var ångesten som kom krypamdes när sobrilen slutade att verka. Och det var då jag insåg att den har funnits där hela tiden, jag har bara vant mig vid den och toleransen har höjts precis som händer för vissa med kronisk värk. Den finns där hela tiden så till slut blir man så van vid det att man inte ens tänker på det förens man slipper det till slut.

Men med diagnoser både på kronisk stress och kronisk ångest så kan man ju tycka att det inte är en enda läkare som har frågat om det. Då kanske man hade tänkt efter och insett att det funnits där hela tiden.

Idag var en befrielse när jag slapp ångesten en hel dag, det här var första dagen på länge som jag kände mig som mig själv igen. Jag som har gått omkring och kännt det som om jag har tappat bort mig själv och undrat vart jag har tagit vägen. Jag har ju funnits här hela tiden, jag har bara varit begraven under en tung filt av ångest. Så på måndag är det jag som ringer och bokar tid hos läkaren för att sätta in en regelbunden dos med sobril och inte bara vid behov som jag har nu.