Så ja, nu har jag äntligen fått sova någon timma. Tills sambon kom in och väckte mig för att han var tvungen att gå till banken och ta ut pengar. Sen skulle han och tatuera sig, för våra sista matpengar. Han hade tid till kl 15.30. Jag fick tokspel. Först väcka mig för att han är ute i sista sekunden. Har han inte varit nere på banken fastän plånboken börjat bli tom så får han ta med ungarna ner. Jag somnade kl 11 i morse efter att inte kunnat sova, som alltid. Att han sen skulle tatuera sig också, för våra sista pengar, och inte kunnat vänta med det gjorde mig fly förbannad.
Jag vägrade att gå upp. Då gapade han och skrek om att han minsann aldrig får göra något utan bara vara hemma för att jag inte mår bra och att jag tyckte att min sömn var viktigare. Eeeh, ja?? Sover jag bara ca 2 timmar per dygn sammanlagt, så är den lilla tiden jag faktiskt viktigare än en tatuering. Och om jag för en gångs skull, för första gången på månader, faktiskt lyckas somna ordentligt, och sova hårt, och inte bara slumra och vakna hela tiden så är det klart som fan att min sömn är viktigare än en tatuering.
Sen var det inte så där jättekul att få slängt i ansiktet att han aldrig får göra någonting för att jag inte mår bra. Jag frågade om han skulle vara likadan om jag hade haft en fysisk sjukdom, men det hade han ju inte. Då tog det hus i helvetet. Hur fan kan han bara understå sig att säga sånt? Hur kan det vara ok att jag skulle få sova hur mycket jag än ville om jag hade feber, men när jag är manodeppresiv med grava sömnstörningar, nybliven mamma och två barn sen innan som mår så dåligt att hon med jämna mellanrum bara sitter och gråter hela nätterna, då ska jag minsann inte få sova för en gångs skull, för jag är inte riktigt sjuk. Den tog kan jag säga.
Sambon avslutade hela bråket med att helt sonika säga att nu sticker jag iväg och tatuerar mig och sen gick han. Jag gick upp, satte på kaffe sen ringde jag honom på mobilen och sa att om han inte var hemma inom 30 minuter så sticker vi, jag och barnen. Jag är trött på att jag alltid ska förstå när han mår dåligt. Att jag ska acceptera hur han beter sig då, för att han inte mår bra. Jag tar allt då. Disk, tvätt, barn, städning, mat och allt annat som ska göras, medans han minsann mår dåligt, inte har någon ork till att göra minsta lilla sak. Jag fattar det, och har ingenting emot att ta allt mellan varven, så att han får ladda batterierna. Men när jag inte mår bra då ska jag ändå kvittra som en sol. Om jag någon gång blir arg, som alla blir ibland, så får jag skäll för att jag låter det gå ut över familjen att jag inte mår bra. Jag ska orka hålla igång här hemma som vanligt.
Nu är han i alla fall hemma, står och diskar. Är skitsur på mig för det är ju klart att det är mitt fel att han inte tatuerade sig. Kan inte inse det dumma i att göra det nu istället för i slutet av månaden. När pengarna finns, och jag ätit min medicin tillräckligt länge för att bli delvis stabil, och sömnen förhoppningsvis blivit bättre. Jag avstår från att hämta ut mina sömntabletter för att jag vill först vara säker på att pengarna räcker till den 20e. Men klart att han ska tatuera sig. Jag mår ju så här enbart för att djävlas. Självklart. Sen tycker han tydligen att jag är elak också, för att jag inte ville gå upp när han skulle iväg på roligheter. Jag kan förstå att det inte är roligt för honom att inte kunna planera saker, utan måste vänta för att se hur jag mår. Men tro mig, jag tycker inte det är så kul det här jag heller. Suck, i dag blir ingen bra dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar