Pappa

Jag var väldigt liten när mamma och pappa flyttade ifrån varandra. Så liten att jag inte ens minns att de någonsin bodde ihop.

På min födelseattest står det “fader okänd”. När jag föddes hotade pappa nämligen att ta med mig till Israel (vi har släkt där) och aldrig låta mamma träffa mig igen. Det var en period då mamma och pappa hade flyttat ifrån varandra, innan de återigen flyttade ihop. Mamma sa till pappa att om han inte stod som min pappa så skulle han ju spara in flera tusen i månaden på underhåll, och det tyckte han var en bra idé. Så viktigt är pengar för min pappa. När han fick veta den verkliga anledningen blev han rosenrasande, som han så ofta blir. (Det är från honom jag har fått mitt heta temperament.)

När jag blev större, efter att de hade flyttat ifrån varandra för sista gången (varje gång mamma flyttade var det för att pappa varit otrogen), så skulle han ha mig varannan helg. Det hade han. De gånger det inte var någon fest just den helgen, en ålandsresa, en ny flickvän eller något annat som var så otroligt viktigt, mer viktigt än att tillbringa en helg med sin dotter. Så varje gång han inte kunde ha mig så grät jag hela helgen. Men man får berömma min pappa, för att varje gång så kom han själv upp för att berätta för mig att jag inte kunde komma, den helgen heller. Så duktigt av honom. Jag fick alltid en leksak av honom som kompensation, oftast Barbie. Gud så snällt. När jag var 11 år hade jag mest barbie-dockor och saker av alla flickor jag kände.

Jag fick mitt första sammanbrott tidigt tidigt, redan när jag var 12. När jag var 15 år blev jag inlagd en period på barnpsyk, deprimerad och självmordsbenägen sa dem. Jag tillbringade min sextonde födelsedag i ett rum utan lås på dörren, utan lås på toaletten. Min psykolog förbjöd min pappa att hälsa på mig eftersom jag var förstörd i flera dagar efter att han varit och hälsa på, och försökte på alla sätt rymma för att kunna skära upp mina handleder.

Sen fick jag komma hem igen. Pappa kom inte och hälsade på. Han klarar inte av när folk mår dåligt, eftersom det då är något som är utanför hans kontroll. Det måste man ju förstå, att han inte gillar att förlora kontakten. När jag blev bättre skulle han leka riktig pappa. Vi gick på bio, gick på restaurang osv. Då var han en riktig pappa. En riktig pappa betalar pengar för att roa sin dotter. Inte gör han såna saker som att ha djupa pratstunder över en mugg kaffe, eller ringer för att berätta att han älskar en och såna saker. Han var riktig pappa i säkert två månader.

Sen gav han upp igen. Men jag måste ju förstå att han och jag gick ju inte ihop. Vi var ju så lika. Samma envishet, samma heta temperament, samma ovilja att släppa kontrollen och låta någon annan bestämma över oss. Vi var ju fria själar. Det måste man ju förstå.

Jag har en lillebror också som mamma och pappa skapade en sommar när de skulle återväcka sin kärlek. Jag var 12 år när han föddes. Med undantag för att han skrek dygnet runt så var han världens mest underbara lillebror. Det tyckte pappa också, se så lika vi är han och jag, båda dyrkade vi min lillebror så mycket. Jag för att han var så underbar, pappa för att han äntligen fått en son han kunde skapa till en kopia av sig själv.

Pappa skulle ha lillebror varannan helg. Jag åkte också alltid till pappa då. För att ta hand om lillebror. För pappa hade ju sina fotbollsträningar som var så viktiga, sina fester och flickvänner. Det är ju viktiga saker. Men lillebror var ju ändå så viktig att han fick komma till pappa ändå. En kväll fick jag ringa efter mamma, när lillebror var ½ år. Pappa sparkade sönder hans spjälsäng (men självklart inte när lillebror låg i den). Han hade sönder hans babygym och babysitter också. Allt medan jag satt i mitt rum med lillebror i famnen. Lillebror skrek ju hela nätterna, och det var ju jobbigt för pappa. Så mamma kom i taxi och hämtade oss. Den resan kostade henne en massa pengar. Hon som var ensamstående med tre barn att ta hand om utan hjälp. Men vad fräckt av henne att be pappa att betala taxin. Det fick ju hon göra. Det var ju hennes unge som bara skrek och skrek så pappa tappade humöret. Det var ju hennes unge som ringde och grät och fjantade sig och berättade att pappa blivit tokig och slog sönder allt. Hade hon inte haft råd att ta taxi kunde hon struntat i att komma.

När pappa kom och hälsade på lillebror hemma hos mamma kunde pappa vara där i flera timmar. Utan att ens knacka på dörren till mitt rum, stoppa in huvudet och säga hej.

Nu, när lillebror blivit 15 år, och inte skriker hela nätterna mer så vill pappa ha honom där, hans enda son. Han ringer och tjatar hela tiden om att lillebror ska åka dit. Lillebror åker dit ibland, han har ju så bra kompisar där. Lillebror får dyra stereoapparater, får resa med pappa hit och dit på semester. Det är trevligt. Det är nog roligt att åka på semester med pappa. Det vet jag inte, jag har bara varit på resa med pappa en enda gång. Då åkte vi till Israel med farmor och farfar. De bjuder alltid barnbarnen på en resa dit sommaren när de ska fylla 10, för att träffa släkten. Jag tror att det var roligt att resa med pappa. Han sov mest hela dagarna för att orka vara ute på nätterna, så jag var mest med farmor och farfar.

Nu, äntligen, har pappa och jag fått lite bättre kontakt. Han ringer ibland och hör hur det är med oss. Han skickar roliga mail ibland. Och självklart ställer han alltid upp att låna ut pengar när det behövs, pengar som vi aldrig behöver betala tillbaka. Han älskar ju mig, säger han som anledning till att jag får behålla pengarna. Pengarna är hans kärleksbevis. Ja, det är äkta kärlek det.

Varför ska han hålla på som min mamma för, som är här och hälsar på jämt. Som tar med mig ut på roligheter när jag inte mår bra, för att pigga upp mig? Som kommer hit och grillar ibland för att det är så trevlig att bara umgås. Som jag pratar med i telefon minst en gång dagligen, för att vi bara har massor med saker vi måste berätta för varandra? Nej, varför ska man göra sånt för, när man kan visa sin kärlek genom att föra över några hundralappar till mitt bankkonto. Tänk, så praktiskt. Han behöver inte ens sätta sig i bilen och åka hit och lämna pengarna och ta en kopp kaffe, prata lite, leka med barnbarnen. Loppan har han ju bara sett en enda gång. Då var han faktiskt här i 10 minuter och hälsade på, eftersom han aldrig kom när jag låg på BB. Skruttan vet inte ens vem morfar Max är. Hon hinner glömma bort honom mellan gångerna. När jag var gravid med första sonen ringde han till mamma och sa att hon skulle kräva att jag gjorde abort. Jag var ju inte ens myndig än, och därför kunde hon tvinga mig till det. Ja, det är en fars kärlek, så omtänksam om sin 17-åriga dotter, att han kunde kräva något sådant. Som tur var så krävde aldrig min kära mor det.

Ja, vilken tur att pappa finns.