Idag har jag varit en sån där normal människa, och gjort normala saker. Druckigt kaffe, grillat med vänner, roat barnen, diskat och snart ska jag ställa mig och stryka. Det kostar på att vara så här, allt mitt tålamod går åt och jag har bitit mig i läppen mer än en gång för att inte brista ut i hysterisk gråt, manisk glädje eller ilska. Jag gör det inte för familjen, inte för vännerna eller någon annan. Jag gör det för min skull, för jag vill så förtvivlat gärna bara vara som vanligt, som folk är mest.
Sen kan jag ju inte neka till att jag iofs gör det lite för familjen också. Mest för sambons skull. Det är ju han som märker när jag blir som jag blir. På dagarna lyckas jag oftast bita ihop och dölja det. Jag vill ju så förtvivlat gärna att mina barn ska ha en bra uppväxt, jag har hört alldeles för många historier som vuxna berättar om hur deras uppväxt var, med en psykiskt sjuk förälder. Det vill jag inte utsätta mina barn för. Så när de väl har somnat på kvällen så kan jag äntligen slappna av. Då kommer i stället allt det som jag har burit inom mig på dagen. Stackars sambon. Jag förstår inte hur han orkar med, när jag inte ens orkar med mig själv.
Nu kaffe, sen stryka, sen sova. Du ljuva normalitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar