Söndagen

Att köpa halloweenkläder till en liten klutt på 2½ år var inte det lättaste. Efter tre timmars spring i affärer var det bara att konstatera att något sånt inte existerar. Det fanns två stycken att välja på, en supermankopia som hette Super Hero, och en batmankopia som hette Bat Hero. Det blev den sistnämnda. Det var däremot inga problem att hitta något till Maja. Hon fick bli en gotic vampire princess med en svart slängkappa, och hon var överlycklig när jag kom till Kim och hon fick prova sina kläder. Jag träffade även Kims nya sambo, för första gången. Hon verkade jättetrevlig och barnen gillar henne otroligt mycket, så jag är nöjd.

Efter att jag varit hos Kim var det dags att gå ner på stan igen och möta upp underbara Kalle. Vi tog ett varv på Hemtex. Jag skulle köpa ett överkast och ett täcke. Jag hittade inget av det. Eller jo, jag hittade ett täcke, men det kostade 1800kr. Så jag får ta mig ut till Tuna Park och kolla deras Hemtex. Enligt säkra källor (mamma som springer där jämt) så hade de överkast i den färgen jag vill ha, och dessutom på extrapris. Undrar om Ville vill ta en tur dit idag?

Fick även 600kr av pappa i födelsedagspresent, så jag tänkte att jag skulle köpa mig ett par byxor. Mitt sista, relativt hela par börjar spricka i skrevet. Men vet ni vad, här i stan finns det inte ett enda par gråsvarta jeans i enkel modell. Det är bara en massa krimskrams på, glittriga bakfickor osv. Jag är dömd till en evighet i trasiga jeans eller mysbyxor. Men Kalle och jag tog en sen lunch på kinarestaurangen så det gjorde inte så mycket.

Sen var det dags att åka hem. Jag var frusen och trött, och ville bara bädda ner mig i soffan och glo på tv hela kvällen. Men Peter skulle ju komma över så det gick ju inte. Dock hade jag en lite förhoppning om att det skulle bli som sist när han skulle komma över, att det blev abrutet i sista sekunden för att klockan blev mycket osv osv. Nog för att han är en väldigt trevlig pojke som jag inte har något emot att umgås med i vanliga fall, men nu var jag ju frusen och trött och kände mig inte alls social.

När jag kom hem så körde jag igång tvn, drog över mig min älsklingsfilt och slumrade till. Fram tills mobilen ringde och Peter berättade att han var på väg. Så jag masade mig upp, satte igång kaffet och hoppades att han inte skulle stanna för länge. Ja jag vet, jag lär inte få pris som årets värdinna i år heller.

Men det blev faktiskt riktigt trevligt. Vi drack massor med kaffe, skrattade åt tvn, hade kul, och pratade väldigt mycket. Flera timmar satt vi faktiskt och pratade. Han är ju en riktigt trevlig kille om man faktiskt tar sig tid att lära känna honom, vilket jag inte gjorde förra gången.

Sen blev det ju lite mys och gos också så klart. Och det klagar jag inte heller över. Absolut inte. Men det konstiga är att efter att han hade åkt hem så satt jag och glodde lite på tv och kunde konstatera att jag har inga kärleksfulla känslor för den pojken öht. Vilket är helt underbart. Tidigare har jag ju trott att alla har varit Han med stort H. Peter är en helt underbar kille på alla sätt. Han är rolig, snäll, omtänksam, sexig, kysser som en gud, får mig att skratta och trivas med mig själv. För att inte tala om hans höftben. Jag har ju en svaghet för höftben, och hans är gudomliga. Men han är inte rätt för mig, så jag nöjer mig med att njuta medans det varar och det blir inga tårar när det är över. Helt underbart.