Usch, den här dagen kommer inte att bli bra. Och orsaken till det började igår kväll. Leo var övertrött när han skulle lägga sig. Han låg och klappade i händerna, jag fick säga till. Han låg och ropade, jag fick säga till. Han låg och sjöng, jag fick säga till. Och till slut, efter en timma, så blev jag en sån där mamma utan tålamod som jag avskyr att bli. Jag röt i ordentligt. Och fick så klart genast skuldkänslor och kröp ner bredvid honom, höll om honom och sjöng “nu i ro”. Då somnade han på bara några minuter.
Så jag tänkte att jag skulle tanka lite kärlek nu på morgonen. För idag ska de ju till Kim och jag ser dem inte förens på onsdag. Men tji fick jag.
Min medicin jag äter har bieffekten trötthet, vilket så klart är underbart för mig med mina sovproblem. Men igår glömde jag bort att ta dem vid den vanliga tiden. Så tröttheten satt i alldeles för länge i morse. I vanliga fall vaknar jag av mig själv runt sju. Då finns det gott om tid till mysmorgon.
Inte idag. Trollen väckte inte mig, och jag vaknade kvart över nio, en kvart innan trollen skulle vara på dagis. Som tur var hade Rasmus fixat frukost åt dem. Men tycker ändå han borde ha väckt mig. Jag vet att han lät mig sova för att vara snäll, men just den här gången blev det fel.
Så stress, stress för att få småtrollen klara till dagis. Inte en chans till något morgongos. Och när jag stressar så blir jag grinig och otålig. Ungarna skötte sig exemplariskt med påklädning och allt. Men ändå var det en stressad mamma som lämnade trollen på dagis.
Och nu får jag inte träffa dem förens på onsdag. Så nu sitter jag här och känner mig som världens sämsta mamma, trots att jag vet att sånt här händer alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar