Nu sitter jag här och är orolig. Fick sms från Kim att han var orolig för Leo, för att han ville inte äta. Och mat är det Leo älskar mest i hela världen. Och det ska mycket till för att Kim över huvud taget ska börja oroa sig. Han är lite mer avslappnad när det gäller barnen och sjukdomar än vad jag är, för jag är en riktig hönsmamma.
Så jag sa åt Kim att han borde ringa jouren, för är det öroninflamation som jag misstänkt några dagar så kan det gå så illa att det går hål på trumhinnan om man inte gör något åt det. Kim skulle se hur Leo reagerade vid fikat. För tackar han nej så är något verkligen fel.
Det kan vara så enkelt som att han har ont i halsen, och därför inte vill äta. Men är det öroninflamation så gör det också ont att svälja. Och med tanke på att han tog sig för öronen här natten mellan onsdag och torsdag så lutar det åt det sistnämnda.
Jag bad Kim höra av sig efter fikat för att se hur det hade gått, och sa att om inte han kollar upp det, så åker jag upp med honom på tisdag när de kommer hem.
Jag hatar att sitta på andra sidan stan när något är fel med min lilla pojke. Då vill jag vara där och krama, trösta och pyssla om. Så nu håller vi tummarna för att de åker upp och det bara visar sig vara ont i halsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar