Den senaste månaden har jag verkligen varit ett vrak. Jag har gråtit för allt. Större delen av tiden när trollen inte varit i närheten så har jag gråtit. Det känns som om jag varit hudlös. Allt har fått mig att gråta. Jag har såna här perioder som kommer och går, och varje gång tänker jag alltid “kommer jag att klara av att gå igenom det här en gång till?”. Det är inte nedstämdhet jag känner utan sorg. Samma djupa sorg som då Stollen dog, och morfar. Helt utan anledning.
Men så fick jag äntligen hämtat ut min medicin. Och nu är jag som en helt ny människa, och min hud håller sakta på att komma tillbaka. Sorgeperioden är över, och jag upptäckte idag att jag inte gråtit på flera dagar. De flesta höjer väl på ögonbrynen åt det, men för mig är det otroligt. Jag har inte gråtit på flera dagar, jag som inte kunde gå en timma förut utan att gråta. Jag grät mig till sömns, när jag vaknade låste jag in mig på toaletten för att gråta med ursäkten att “mamma ska bara kissa jag kommer snart”. Nu är det som att ha fått ett helt nytt liv.
Nu vågar jag gå och handla, utan rädsla av att börja gråta mitt inne på ICA. Jag får ingen ångest av att gå och hämta trollen på dagis, för jag vet nu att jag inte kommer att bryta ihop och börja gråta. Det här är frihet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar