Jag har alltid varit en nattmänniska. Redan när jag var yttepytteliten så var jag det. Efter att alla i familjen hade somnat, så klev jag upp mitt i natten och lekte. Och ni som följt bloggen ett tag vet om mina sömnsvårigheter. Att gå vaken i två dygn har inte varit något problem för mig.
Men den senaste tiden har det hänt något. Att kliva upp klockan sex på morgonen har blivit rutin, och inte speciellt jobbigt. Visst, de första minutrarna skulle jag kunna döda någon för att få somna om, men redan innan kaffet runnit ner i kannan så känner jag mig, om inte pigg, så i alla fall med i matchen.
Och dagarna blir så mycket softare också. Hälften av det jag gör efter att jag lämnat småtrollen på dagis hinner jag göra innan vi går iväg på morgonen. Vi stressar inte iväg till dagis längre, förutom vid några få undantag, utan gör oss lugnt i ordning, och kommer oftast lite tidigare till dagis.
Jag vet inte vad som hänt, men jag gillar det. Jag har mer ork och energi, är gladare och mår bättre rent allmänt. Jag som alltid tyckt att morgonmänniskor är varelser från yttre rymden har nu blivit en sån. En Alien. Jag gillar att gå upp på morgonen, tända några smålampor och dricka kaffe och ha morgonmys med trollen.
Men när de inte är hemma så kommer nattmänniskan tillbaka. Då sitter jag gärna uppe till sent, och sover lite längre på morgonen. Men mina mornar med trollen skulle jag inte byta bort mot allt i världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar